Freuds inflytande är ännu stort
PSYKIATRI En kommentar med anledning av Claes Anderssons recension av Kaj Hedmans senaste bok, Panikdagboken (HBL 19.11). Min kommentar gäller i första hand psykiatrin.
Ger man uppdraget att recensera en bok som Panikdagboken till en psykiater måste man räkna med en eller flera diagnoser eller omdömen om författarens psykiska status. Man måste också räkna med att recensenten tonar ner psykiatrins eventuella negativa roll i händelseförloppet. Och så är det i Anderssons överlag positiva och sympatiska recension.
Jag räknar till hela fem omdömen om författarens psykiska status, varav ett mycket positivt, och en mycket vag beskrivning av psykiatrins roll. Allt har säkert gjorts, antar recensenten, men föreslår ytterligare några metoder. Det positiva omdömet är en beskrivning av hur klok och mogen författaren är och vilka stora andliga resurser han har.
Läser man boken drabbas man av författarens kritiska hållning gällande den ”vård” han får. Och man drabbas av den stora insats som den lokala mentalvården gör. Hedman kan inte gå längre än något kvarter från sin bostad, all vård måste ske genom hembesök. Man får det intrycket att det springer folk hemma hos honom i ett kör: skötare, terapeuter, psykologer, läkare, parterapeuter. Problemet med alla dessa människor är att de hjälper honom att överleva, grundproblemet kvarstår. Dessutom är det hela tiden olika personer som kommer, vilket är mycket kontraproduktivt om man har med en patient med panikångest och emotionellt instabil personlighetsstörning att göra.
Nu inställer sig frågan: Hur är det möjligt att psykiatrin inte har kunnat hjälpa denna kloka och högt begåvade person?
Psykiatrin har alltsedan Freuds tid ett svar på den frågan, ett svar som Andersson citerar: patienten får en sekundärvinst av att vara sjuk. Med denna förklaring, utvidgad med teorin om motståndet, som också kan ha andra motiv, såsom till exempel hämnd och avund, har psykiatrin lyckats göra sig osårbar. Orsaken till terapeutiska misslyckanden står att söka hos patienten, inte hos terapeuten. Det är inte helt lätt att förstå att det handlar om påståenden, axiom, hypoteser utgående ifrån en viss människosyn och terapeutens behov att försvara sig, alltså inte om påvisade fakta. Dessa påståenden försätter patienten i ytterligare trångmål. Att inte bli trodd och hörd är patogent.
Nu är detta tänkesätt i princip förlegat, psykiatrin har utvecklat ett stort antal sinsemellan divergerande skolor, men Freuds inflytande är fortfarande stort, vilket förstås inte bara är negativt.
VIVECA STENIUS, Borgå