Potentiell massmördare talar ut
Arto Halonens film Den vita vreden skildrar processen som i värsta fall leder till skolskjutningar.
●Den vita vreden Regi och manus: Arto Halonen. Foto: Mika Orasmaa & Peter Flinckenberg. I rollerna: Miro Mäkelä, linus Tuomenvirta, Jouko Hokkanen.
Efter sin flirt med spelfilmen (Prinsessan, En fosterländsk man) återvänder regissören Arto Halonen till dokumentärfilmen. Nog för att infallsvinkeln i det här fallet är närmast dramadokumentär.
Den vita vreden (Valkoinen raivo) är en film om mobbning och barndomstrauman, om den process som i värsta fall leder till en våldsam motreaktion, rättare sagt till skolskjutningar och andra fanstyg.
I filmen möter vi en ung man som i den påklistrade voiceovern berättar sin historia. Efter en lycklig barndom följer en i sanningens namn tragisk incident – berättarens far dör i en bilolycka – och i samband med detta byter han skola.
Det blir allt annat än lyckat. Mobbningen kommer in i bilden varpå berättaren stänger ut sina känslor – en förutsättning för att han över huvud taget ska överleva. Lägg till det tilltagande hämndbegäret och de massmedialt uppmärksamma- de skolskjutningarna (Raumo, Tusby, Kauhajoki) och det börjar koka i hjärnkontoret.
Halonens dokumentär bygger på en i Suomen Kuvalehti publicerad artikel om ”Lauri”, en potentiell massmördare. Fram växer bilden av en mörkerman vars profil inte stämmer överens med porträttet av de sedvanliga våldsverkarna, de som reagerar plötsligt och impulsivt (svart vrede).
Lugn pch analytisk
Bakom den ”vita vreden” gömmer sig en mördare som skrider till verket lugnt och analytiskt, detta efter att först ha avhumaniserat sina offer som enligt gängse definition inte är människor över huvud taget (här drar Halonen en parallell till såväl Anders Behring Breivik som till specialstyrkor med militära befogenheter).
Hur intressant som helst även om det bör sägas att Den vita vreden innehållsmässigt är bra mycket intressantare än vad det berättarmässiga ger vid handen. På den punkten blir det kanske mera monotont än suggestivt, den idémässiga sprängkraften till trots.