Två nyheter och en fräsch hundraåring

●Radions symfoniorkester

Dir. Jukka-Pekka Saraste. Auvinen, Chin, Sibelius. Musikhuset 25.11.

Hur tonsätter man ångesten orsakad av fördomsfullhet och unken patriotism? Antti Auvinens (f. 1974) svar på frågan är orkesterstycket Junker Twist, som Radions symfoniorkester uruppförde i onsdags under ledning av Jukka-Pekka Saraste.

Enligt kompositören är det fråga om en tragikomisk dans där det låga sträcker sig mot det sublima. Musiken präglas av kantiga rytmer och mörka orkesterfärger samt pustande och flämtande effekter – även megafoner används. Latent hot och dundrande aktion alternerar på ett intensivt sätt i det tio minuter långa verket.

Kvällens andra gedigna nyhet var Finlandspremiären av koreanska Unsuk Chins (f. 1961) klarinettkonsert. Verket uruppfördes i Göteborg i maj 2014 med Kari Kriikku som solist, och det var han som skötte uppgiften även nu.

Solostämman är skräddarsydd för Kriikkus magiska virtuositet. Det inledande klarinettsolot, som innehåller fascinerande multifoner och smidiga glissandon, sätter tonen för hela verket.

Tonsättaren har velat att klarinetten integrerar sig klangmässigt i orkestern och har lyckats i det. Dock är solostämman ständigt i fokus som det mest aktiva elementet som kvittrar, jamar och sorlar mot orkesterns bakgrund.

Verkets struktur med sina tre satser (Mirage – Fanfare – Ornament, Hymnus, Improvisation on a groove) för tankarna till en traditionellt uppbyggd solokonsert. Den sista satsen är lekfullt rytmisk, medan den andra satsen är en ofantligt vacker studie i sköra orkesternyanser.

Nyhetens behag finns också i den första versionen av Sibelius femte symfoni (1915), som uruppfördes för hundra år sedan på Sibelius 50-årsdag och som nu för tiden framförs ytterst sällan jämfört med den slutgiltiga versionen från 1919.

Den största skillnaden mellan versionerna är att den första versionen innehåller fyra satser i stället för tre. För den slutgiltiga versionen sammanfogade Sibelius de första två satserna till en bredare öppningssats.

Det var uppfriskande att höra de bekanta ingredienserna i nya sammanhang och i litet annorlunda skepnader, som delarna i en helhet som ter sig mer impulsiv och fragmentarisk än den slutgiltiga. Sarastes tolkning var skarp och rask, och orkestern presterade på högsta möjliga nivå genom den fina konserten.