Tråkig blir han aldrig, Dardel
Blodet stänker, huvuden rullar och kulorna viner i Nils Dardels mindre rofyllda målningar.
●Nils Dardel Åbo konstmuseum, till 17.1.2016
Fram till medlet av januari visas på Åbo Konstmuseum en tämligen omfattande utställning med den svårdefinierade svenske målaren Nils Dardels (1888–1943) verk. Också om utställningen enligt mitt tycke inte riktigt gör konstnären rättvisa är ett besök (eller två) garanterat mödan värt. Dardel var en fascinerande målare med ett register som sträckte sig från känsliga, realistiska porträtt till manieristiskt tillrättalagda, från oskuldsfulla stads- och naturlandskap till groteskt absurda scener där impulskontrollen kan tyckas satt ur spel.
Den aktuella utställningen är en decimerad version av Moderna Museets expo som tidigare visats i Stockholm och Malmö, och får Dardel att kännas betydligt tamare än i den ursprungliga, som vi kan göra oss en bild av genom en läcker utställningspublikation.
Intensivt levande scener
Mest bekant torde Dardel vara för sin målning Den döende dandyn, målad 1918, under en period då konstnären genomgick ett personligt nederlag samtidigt som han som konstnär hittade sina starkaste uttryck.
Alltsedan starten vid Konstakademin i Stockholm 1908 hade han varit snabb att pröva på de olika trenderna inom måleriet, som ju vid dessa tider var rena fyrverkeriet av visuella, intellektuella experiment med centrum i Paris. Utställningens giv bär på spår av utflykterna in i kubism och pointillism, medan Matisse känns allestädes närvarande.
Greppet har mycket gemensamt med samtida, speciellt svenska modernister. Dardels måleri känns dock intensivare, kanske för att det mot modernismens idé är berättande, ofta med simultansuccessionens – en räcka händelser i en och samma bild – språk.
Det är bemängt med liv, inte bara i människogestalter i rörelse eller väntan, också träden, interiörernas väggar, draperier och möbler sjuder av liv i mustiga färger. Överallt är djur – hundar, apor, ormar, ja till och med tigerfällarna som täcker golven – intensivt närvarande. En i det absurda, närmast naivistiska myllret motsägelsefull elegans, intensifierad efter en resa till Japan 1917, vilar över det hela.
Parallellt med det pulserande målar han snygga porträtt av den aristokrati han själv tagit avstånd från,
något han manifesterade genom att lämna bort sitt efternamns adelsprefix von och iklä sig den normnonchalanta dandyns roll.
Ångestladdade syner
Dandyrollen och hans bisexualitet har tenderat att överskugga Dardels konst. Det har sagts att han ville skydda sitt blyga och känsliga jag med dandyns nonchalans. Samtidigt hade han maximala ambitioner som konstnär . ”Jag kan och skall bli en stor målare, en vacker människa vars blick är ren”, skrev han till sin vän och mecenat Rolf de Maré.
Dardel levde som om var dag kunde vara den sista – också bokstavligen, hans hjärta var skadat efter en scharlakansfeber i unga år – men steg upp varje morgon och målade fram till kvällen. Det behövs ingen större klarsyn för att se att han ibland målade av sig ångestladdade syner, detta för att bli vän med sina demoner. Blodet kan stänka, huvuden rulla och kulorna vina mellan de rofyllda varven. Tråkigt blir det aldrig.