På spaning efter det sekel som flytt
●Just nu pågår två utställningar i Finland som båda handlar om 1900-talet.
Åbo konstmuseum bjuder på Nils Dardel (1888–1943) – som på många sätt var profetisk, med sitt bildspråk och sitt människokoncept.
Ateneum visar Henri Cartier-Bresson (1908–2004) – som är hela vårt nittonhundratal med dess förhoppningar, utmaningar, tragedier, lockelser.
Två kosmopoliter, två dandyer som rörde sig ute i världen. De bodde gärna länge på de orter de skildrade. De hade den klassiska geometrin och det gyllene snittet i blodet. Samtidigt var de surrealister.
Dardels målning Transsibiriska expressen (1918) är ett resereportage om ett land i förvandling – kaotiskt, hotfullt men fascinerande. Är det tåget som rusar fram genom natten? Eller är det själva Ryssland som skenar mot en mörk framtid och drar med sig hela århundradet?
Dardels sinne för ögonblicket var lika skarpt som CartierBressons. De bägge konstnärerna lät ögonblicket rymma ett helt flöde av tiden. Gränslöshet och narrativitet var deras gemensamma nämnare.
Men bakom Cartier-Bressons konst anas tilltron till skapelsen – en egenskap som Dardel förlorat. Medan Dardel stod för 1900-talets angst och självcentrering förblev Cartier-Bresson framåsträvande. Hans bilder sjuder av liv, också då de speglar döden. I stort sett ligger de bortom alla ideologier.
●●För att vara ett barn av sin tid verkar Cartier-Bresson ha varit överraskande fri från rasteorier och andra fördomar. Inför hans kamera var alla lika. Han fångade essensen av olika folkslag utan att falla in i exotismen. Så var inte fallet med Dardel. I somras försedde Moderna museet i Malmö hans målning Svarta Diana med en skylt som påpekade att museet inte delade Dardels stereotypa föreställningar.
Få av Cartier-Bressons bilder är arrangerade. Ändå gör de inget voyeuristiskt intryck. Hans kamera respekterar människans integritet. Samtidigt alienerar den henne aldrig. På denna punkt skiljer han sig till exempel från den samtida filmmakaren Dziga Vertov vars kamera ofta integrerar människor in i något slags maskineri.
”Dröj, du är så skön” – så besvärjde Goethes Faust ögonblicket. I sina försök att stanna tiden hamnade Faust i den ondes klor. I Dardels målningar har ondskan drag av en lek. Underligt nog är ondskan nästan frånvarande i de Cartier-Bresson-bilder som passerar revy på Ateneum. Här finns hänförelse, sorg, lidande, uppgivenhet, ilska, fanatism. Ondskan syns sällan. Ändå var han inte bara iakttagare. På frågan om sitt livs favoritresor svarade den store flanören: ”Det var de tre gånger jag rymde från tysk fångenskap under kriget.”
●●Vi som växte upp före digitalkamerans epok har ändå svårt att föreställa oss hur långsamt folk levde före 1900-talet. Carl Larsson arbetade år 1875 som reportagetecknare. Han tecknade järnvägsolyckan i Lagerlunda i trettio graders kyla. Att föreviga ”det avgörande ögonblicket” tog sin modiga tid.
Cartier-Bresson jämförde sig med en lindansare och med en ficktjuv. Det identifierar jag mig med i egenskap av skönlitterär författare. ”Jag som knappt hunnit säga adjö till artonhundratalet”, för att citera Ivan Demidov från min roman I väntan på en jordbävning.
De flesta av oss härstammar från 1900-talet och såg det försvinna runt hörnet. Det utdragna, ljuvliga avskedet med 1900-talet pågår på Åbo konstmuseum och på Ateneum till och med januari.