Oenighet i konstnärlig form
Utställningen Dissensus på Kiasma är olustigt aktuell.
●Dissensus Kiasma, till 20.3.2016.
I tider av oerhörd rädsla, oro och konflikter är det självklart att även konsten genomsyras politiskt i såväl uttryck som budskap. Samtidigt är politisk konst paradoxalt ineffektiv och många gånger missar den sitt mål. Det som gör konsten effektivt politisk är egentligen inte dess direkta innehåll, och heller inte dess form. Konst bygger på samspelet mellan olika slag av estetiska, poetiska, intellektuella, visuella och formella ut-
tryck som i bästa fall finner en samhällelig relevans. Den blir politisk genom att i sitt konstnärliga uttryck skapa behov av och rum för engagerad reflektion på sätt som inga andra medel eller medier förmår.
Utställningen Dissensus på Kiasma visar en samling verk som kräver tid av betraktaren. Direkta eller indirekta gester i visualiserad form visas av nitton internationella konstnärer.
Utställningen som helhet skiftar i betydelse beroende på situationen. Till en början känns referenserna till Jacques Rancières filosofiska tankar om oenighet som grund för demokrati något påklistrade. När jag ser utställningen på nytt dagarna efter terroristdåden i Paris är det som om något har hänt. Verken bildar nu en karta, både geografiskt och uttrycksmässigt, över samtida politiska konflikter. De insisterar på reflektion.
Tragedi på barrikaderna
Den spanska konstnären Cristina Lucas har i sitt videoverk La liberté raisonnée (2009) utgått från Eugène Delacroix målning Friheten på barrikaderna. Målningen från 1830 blir som en frusen situation ur en händelse som i videon har fått ett brutalt liv. Den barbröstade Marianne, symbolen för det fria Frankrike, rusar fram över barrikaderna med trikoloren höjd över massorna, men hinner inte undan förövarna.
Ryssen Vadim Fishkins skulpturala installation Don Quijotes avtal (2012), framstår som en nidbild av den försvagade stormaktens ansträngningar. Verket består av en vindturbinsgenerator som ger elektricitet till fem fläktar, som i sin tur motarbetar den vind som vindturbinen själv framdriver. En evig strid, en sammanlänkad olöslig fortgående konflikt.
Tysken Jonathan Meeses installation från i år är ett massivt sammelsurium av material, symboler, påståenden, referenser, ljud, föremål, former, strukturer, idéer, färger och så vidare, som inte ger betraktaren någon som helst möjlighet till att samla tankar, urskilja eller förstå.
Amal Kenawys videoperformance Lammens tystnad (2009) visar tydligt konfrontationer på en gata i Kairo. Kenawys performance med människor krypande på knäna i gatumiljön väckte så starka känslor hos människorna i staden att dokumentationen blir abrupt avbruten. Att en kvinnlig konstnär satte män att krypa på gatan, ens som en symbol för underdånighet, var en alltför provocerande akt i det egyptiska samhället.
Finländaren Jari Silomäki kan ses som en av betraktarna av konflikter, som tyst genomlever dem genom symboliska akter. Hans fotoserie Revolutionen är vi – efter Joseph Beuys (2013) är ett återvändande till sexton platser där våldsamma massmord har ägt rum under 1900-talet. Konstnären tar sina symboliska steg, ett steg för varje offer och gör det så ärligt det går inför sin dokumenterande kamera.