Gamla lakan
Min mamma stoppade lakan. Sydde fast lappar på nötta ställen. Med maskin, av och an, av och an. Och dem som nötts florstunna i mitten klippte hon upp och vände mitten ut och stadkanten in och sydde ihop och fållade på nytt. För i kanterna nöts ju inte lakan. Jag tror hon kallade det att stadvända dem. Det är ett ord som trillar in i skallen på mig när jag ser på de gamla lakanen med en söm på mitten. För jag har ju dem kvar. Och jag funderar på om jag också borde stadvända de nyare lakan som nu blivit så slitna på mitten att det gått hål. Men jag kommer ju aldrig att göra det. Däremot kan jag inte heller kasta dem. Kasta? En massa bra tyg som man kanske kunde använda till nånting …
Jag hör till en utdöende generation. Den som uppfostrades av mammor som upplevt kriget. Då man måste ta tillvara allt, inget fick slängas. Man stoppade och lappade och vände och sydde om och sprättade upp och stickade och sydde nytt av gammalt och kämpade tills det inte längre gick.
Mamma sydde alla mina kläder när jag var barn, och hon sydde dem mestadels av andra kläder, gamla kläder. Jag var alltid välklädd, för mamma kunde trolla. Hon var en magiker med sina händer. Och fick hon tag på en helt ny tygbit, en dyrgrip, så trollade hon fram vad som helst.
Jag är min mors dotter, men trolla kan jag inte. Och lat är jag också. Jag har flera tygpåsar fulla med strumpor som jag föresatt mig att stoppa. De har legat där i påsarna i många, många år. Jag har i mitt linneskåp tunntunnslitna frottéhanddukar och lakan och dynvar, som nått livs ände. Men där ligger de, i väntan på att något skall hända med dem. Att jag skall stadvända dem, riva dem till trasor eller att de allra helst skall ha förstånd att vandra sin väg, alldeles av sig själva. Men kasta? Mamma i mig hindrar mig. Man gör inte sånt.
Fast när jag lyssnar noga, så hör jag henne skratta och säga att jag är fånig. Klart du skall kasta, säger hon. Jag var tvungen att spara allt, du behöver inte, säger hon.
Mamma var ingen ekorre som sparade för sparandets skull. Det är bara jag, alldeles jag själv, som sysslar med den här idiotin.
Hjälp mig nån. En hjärnskrynklare kanske?