Halva Kardemimmit övertygar

●●Unaja

Unaja (Egen utgåva) Duon Unaja består av Maija Pokela och Jutta Rahmel. Kort sagt kunde man säga att det är halva Kardemimmit, eftersom bägge är mest kända från den ensemble de spelat över tio år i. Stämningen i Unaja bygger på samma grundidéer men ändå känns slutresultatet annorlunda, allt blir intimare och mer nära än i en större grupp.

Pokela och Rahmel sjunger och ackompanjerar sig själva på kantele. Kantelen får mer utrymme än i Kardemimmit. Mest blir det ackompanjemang, emellanåt bränner man av lite mer virtuosa partier som i fräsiga Ainaki aikani. Två instrumentallåtar finns också med, att placera dem efter varandra på skivan känns kanske aningen förvånande.

I Kardemimmit har jag rätt ofta irriterat mig på det lite falsettaktiga, delvis läckande sångsättet. Här fungerar samma teknik faktiskt bättre, som en tydlig mix av folkmusik med popmusikinfluenser. Dessutom strävar man mera efter en dialog mellan två röster än ett sångensemblesound.

Pokela och Rahmel använder oftast äldre folkmusiktexter, skriver egen musik till och tolkar texterna anno 2015, med lite eteriska uu- och aa-ljud mellan verserna. Som sångare är de snarare stämningsskapare än texttolkare, själva orden seglar lätt förbi lyssnaren. Men de har ändå tillräckligt många strängar på sin lyra (eller kantele) för att göra en omväxlande skiva. Redan mötet mellan starkt rytmiska kanteleriff och drömlik Kalevalasång på inledande spåret Ilmanlintu övertygar. På Valkoinen taivas ger de gamla goda Taivas on sininen ja valkoinen en fin nytolkning.

De små gästspelen av musikerkolleger ger små välbehövliga färgklickar åt helheten. Minna Koskenlahti är en personlig slagverkare att lägga på minnet, producenten Antti Järvelä (Frigg) ger Valkoinen taivas extra tyngd med sitt pianospel. Mest gillar jag Tero Pajunens strupsångsexperimenterande i Merenmorsian, en intressant kontrast till damerna. Rekommenderas!

❞ Som sångare är de snarare stämningsskapare än texttolkare, själva orden seglar lätt förbi lyssnaren.