Prinsen 50, minns sin pappa med värme
”Jag vill skriva om min son så att det doftar och lyser.” Så börjar Gunnar Mattssons Prinsen, boken om nyfödda sonen Kai. I dag har Kai hunnit göra karriär i hotellbranschen. Han är nyss utnämnd hotelldirektör på Hanaholmens kulturcentrum. Men ännu minns
Det var sensommar 1989. Kai Mattsson var chef för Ugnsholmens Havsbad när pappa Gunnar dök upp på arbetsplatsen.
– Jag var väl lite generad och skämdes för honom.
Spåren av spritmissbruket och det stigande förfallet gick inte att ta miste på.
– Han dök upp med en trave böcker under armen. Det var amerikansk litteratur, Jack Kerouac och liknande. Jag skulle åka till USA och han hade skaffat bingen med böcker någonstans.
– Jag visade min besvikelse över att han dök upp i det skicket på mitt jobb. Men det var Gunnars sätt att ta farväl.
Några dagar senare, efter ett våldsamt deliriskt anfall sköt sig Gunnar i lägenheten i Haga.
– Tvärtemot vad man kanske kan tro hade jag en fin barndom och glada minnen av pappa. När han var tillsammans med mig så var han det till hundra procent, speciellt när det gällde att sporta.
De stora framgångarna i den Mattssonska familjen inföll under Kais barndom. Bostaden på Terrassgatan i Berghäll kändes för liten. Gunnar, Seija och Kai flyttade in i villan i Gäddvik.
– Det var mycket fester, jetsetliv. Junnu Vainios barn Ilkka, Sami och Kalle blev goda kompisar.
– Danny hörde till bekantskapskretsen.
– Var vi än rörde oss på den tiden så undrade folk om jag var den lille prinsen.
Småningom bar det av till Marbella i Spanien. I grannvillan bodde James Bond i Sean Connerys skepnad.
– En gång när Gunnar var på någon pr-resa och Seija var ensam med mig kom Connerys chaufför över med en middagsinbjudan till mamma. Hon tackade nej, men sade senare att hon ångrade att hon inte nappade på.
– Gunnar var för det mesta på gott humör, någonting som jag har ärvt av honom. Av Seija fick jag kanske en viss diplomati och så lärde jag mig av hennes anspråkslöshet.
– Han var full av upptåg. En gång minns jag att vi åkte till en liten fiskarby och köpte en stor bläckfisk som vi kastade i poolen lämpligt innan Seija skulle ta morgondoppet!
Vistelsen i Spanien blev inte så långvarig. Nästa haltpunkt blev Käinby i Vanda.
– Där gick jag i skola. Från de åren minns jag Gunnar som en jättesnäll pappa. Han sa aldrig ett fult ord om någon, det berättar andra om honom också.
– När han hade sämre perioder drog han sig åt sidan, försvann.
– På åttiotalet när han återupptog diskuskastandet kom han en dag och frågade om jag vill komma med honom på veteran-VM i Melbourne. Det var typiskt honom. Det var en fin resa, då hade han en av sina goda perioder.
– Gunnar och Seija hade ett bra förhållande, även om de inte alltid bodde på samma adress. Hon sade aldrig ett ont ord om honom, fast hon nog kanske haft orsak ibland.
Under de galna åren fick Gunnar feta rubriker i kvälls- och skandalpressen. Gamla kollegan Calle Hård på Nya Pressen ansatte honom med intrikata frågor för att få fram om han ”blivit stor på sig”. När Gunnar får frågan om hur många språk Prinsessan översatts till svarar han: ”29 språk. Men Sillanpää (26), Waltari (24) och Linnankoski (22) hänger bra med”.
– Det var ett uttryck för hans humor, men stor på sig var han inte.
– Pengarna kom och gick. Man kan kalla honom en begåvad slarver.
– Jag har förstås läst ”Prinsessan” på nytt och jag förstår varför den blev så stor. Den berör. För en tid sedan läste jag Mies ja keppi om hans vän spjutkastaren Hannu Siitonen. Boken handlar om dopning och den visar att Gunnar var före sin tid när han tog upp det problemet.
En sida hos Gunnar som Kai inte riktigt blivit klok på är hans förhållande till halvbrodern Kim, som nyligen befordrades till general.
– Jag hörde om honom av Seija någon gång på 80-talet. Först efter Gunnars död träffades vi för första gången. Gunnar hade ingen kontakt med Kim och han såg sin far en enda gång, genom bilfönstret när någon hade pekat på Gunnar och sagt: ”där går din far”.
– Det är lite konstigt med tanke
på att Gunnar annars var så förtjust i barn. Men det kan ha haft att göra med Kims mors och Gunnars förhållande.
– Numera träffas vi och vi har lärt känna varandra och trivs bra ihop. Jag är stolt över min bror. Men det är nästan skrämmande hur lik han är Gunnar, som han aldrig träffat.
Nästa höst börjar Kai sitt nya jobb som hotelldirektör på Hanaholmen. Kulturcentret genomgår en totalrenovering och han får vara med om att planera allt det nya.
– Det känns nästan som att vara med om att starta ett nytt hotell.