Husen hukar under borgen
Magi är förbjuden, avvikare skickas till arbetsläger och i varje hörn sniffar halvvargar efter allt som luktar misstänkt, i sista delen av Mia Francks Mara-trilogi.
●●Mia Franck Marlek Schildts & Söderströms 2015
Det var en tärd och trött tonårstjej vi lämnade på sista sidan i Maraminne i fjol, Mia Francks andra bok i serien om Matilda ”Mati” Creutz. Inte nog med att hennes tillvaro som stigande fotbollsstjärna slagits i spillror efter systerns självmord – som nybliven mara i Björknäs uråldriga, magiska cirkel har hon kallats att mota bort de mörka krafter som hotar slå rot i den lilla staden. I Birkenes, Björknäs medeltida parallellvärld, där krafterna verkar som i koncentrat, har hon sedan helt förlorat sig i sina egna martrådar. ”Inget med mig är riktigt rätt längre”, konstaterade hon sorgset i bokens cliffhanger. ”Marans egen mardröm, hur vaknar jag ur den?”
Nu när vi återser Mati i martrilogins avslutande del Marlek, är det brittsommar i Björknäs. En månad har gått sedan de magiska flytt Birkenes, alla bestulna på sina särskilda magiska krafter utom Mati. Själv vill hon bara hålla sina egna mardrömmar ifrån sig, glömma att den demoniske Sjur Syna-blindare tagit makten i Birkenes och att hon är den enda som kan göra något åt saken. För det måste hon nämligen, våga börja knyta martrådar igen, med risken att förlora både vett och sans.
Dryper av kåthet
När första delen i trilogin, Martrådar (2013), kom ut uppskattade jag den lika mycket för dess pricksäkra småstadsskildring som för dess nervkittlande sätt att smälta samman realism och fantasy. Jag som saknade Björknäs i förra boken får här äntligen en mera ingående skildring av Birkenes, som nu fallit under Sjurs totalitära förtryckarregim. Magi är förbjuden, avvikare skickas till arbetsläger och i varje hörn sniffar halvvargar efter allt som luktar misstänkt. Husen hukar under borgen, som pulserar av all kraft Sjur samlat runt sig.
Ingen lätt match alltså för Mati och hennes gäng, särskilt som de står utan någon samlande kraft och mer än någonsin låter sig invaderas av sårade känslor, rädslor och besvikelser. Franck plockar fram svartsjuka som ett återkommande motiv, också som en finurlig parallell till Birkenes övervakningssamhälle.
Och som en annan Twilight-Bella slits Mati mellan två unga hunkar: Nor, tämjare i Birkenes, och Petter, Björknäs före detta seglaress. På sina ställen fullkomligt dryper Marlek av kåthet, men det är ingen lättsam eller lekfull erotik boken bjuder på. Sexualiteten är tvärtom förblindande och bedövan-
de, i bästa fall ett medel för att avleda rastlöshet eller kanalisera energi. Och medan Björknäspojkarna älskar och trånar längtar tjejerna i sin tur ömsom efter tröst, ömsom efter frihet.
Med Martrådar gjorde Mia Franck en lysande romandebut. Att uppföljarna sedan kommit i rask takt (en om året) hör kanske till genren, men det är gissningsvis också en bidragande orsak till att ingen av dem når samma nivå som den första boken. Det ska också sägas att Marlek inte är någon fristående fortsättning – för det digra persongalleriets skull och storyns snabba vändningar tror jag att serien vinner på att läsas i ett svep.
Splittring och paranoia
Franck är en stilistiskt och språkligt säker författare, men om actionspäckade Maraminne gjorde mig både andfådd och mjölksyrestinn ger mig Marlek koncentrationssvårigheter. Kanske är upplägget med snabba klipp och täta perspektivbyten till för att förstärka känslan av splittring och paranoia, men i stället för att öka spänningen gör det mig frustrerad att ständigt tappa tråden.
Det är först när mönstren framträder för Mati i slutscenen som också jag som läsare får någon klarhet i vart berättelsen varit på väg. Tvärt emot genrekonventionerna blir det ingen våldsam slutstrid mellan onda och goda (undergången sker i stället sedd som i en sidospegel i Björknäs). I stället slutar marserien med bitterljuva uppgörelser mellan systrar och mellan fäder och söner, dem som står oss närmast och det som kanske plågar oss mest – vad vi gjort fel, vad vi lämnar efter oss, vad vi fått i arv.
Och det passar väl bra i en berättelse där ingen är rakt igenom god eller ond, där ovänner är tvungna att lita på varandra och fiender måste lära sig att samarbeta. Och så utlovas heller ingen evig fred och endräkt i Birkenes: ett samhälle måste rås om hela tiden.