Sibelius stilperioder i fokus

●●Helsingfors stadsorkester

Solister: Lars Vogt, piano, Soile Isokoski, sopran. Sibelius, Beethoven. Musikhuset 8.12

Medan Radions symfoniorkester firade Sibelius 150-årsdag i födelsestaden Tavastehus med andra symfonin och violinkonserten – och violintävlingens vinnare Christel Lee som solist – begick Helsingfors stadsorkester födelsedagskonsert på hemmaplan med en snäppet intressantare Sibeliusrepertoar, men ett program som i övrigt verkade föga genomtänkt. Man ville av allt att döma ha en pianokonsert och då Sibban inte skrivit någon sådan och man därtill hade lockat världsnamnet Yefim Bronfman till huvudstaden valde man det tryggaste av trygga alternativ: Beethovens femte konsert.

Därmed missade man tillfället att på den finländska musikens dag slå ett slag för finländska pianokonserter. Visst hade det varit spännande att höra till exempel Ilmari Hannikainens skandalöst försummade, rachmaninovskt virtuosa konsert, någon av Selim Palmgrens, Aarre Merikantos eller Ernst Linkos konserter eller, varför inte, Matti Rautios glädjepiller till konsert.

Uuno Klami, Erik Bergman och Einar Englund är, förutom hela drösen av nu levande tonsättare, övriga upphovsmän till spännande, alltför sällan spelade inhemska pianokonserter som faller en i hågen. Samtliga är verk som majoriteten av de många ypperliga finländska pianister som väldigt sällan får chansen med huvudstadsorkestrarna med glädje tagit sig an.

Men Beethoven skulle det vara med en internationell stjärna och då Bronfman tvingades ge återbud blixtinkallades i stället tysken Lars Vogt. Fyrtiofemårige Vogt, som hör till Ondinestallet, är en av de främsta förmågorna i sin generation och visst var hans Kejsarkonsert en fröjd för örat i sin välkalibrerade balansgång mellan musikens lyriska och exuberanta sidor och i sin överlag chosefritt musikantiska attityd.

Sagolika gestalter

I övrigt var det självfallet Sibelius för hela slanten och tonpoemen En saga och Luonnotar var väl valda exempel på den tidiga produktionen respektive mellanperioden. En saga hördes i den tio år senare (1902) gjorda mer rumsrena revideringen, som är den överlägset oftast framförda versionen, och John Storgårds manade fram sagolikt skimrande och stundtals gåtfullt förbisvepande klangliga gestalter.

Varför man tycker sig behöva 58 stråkar i ett stycke som är koncipierat för ganska exakt halva mängden är ett mysterium. I Luonnotar var stråknumerären lyckligtvis nedbantad och balansen mellan sopransolisten och orkestern föreföll i det närmaste optimal, samtidigt som det onekligen var frustrerande att inte få höra mer än drygt åtta minuter av Soile Isokoskis förtrollande stämma.

I sjunde symfonin, den logiska representanten för Sibelius sena stil, var det åter full stråkbesättning som gällde, men i övrigt var Storgårds tolkning koncis och klar i konturerna och något rörligare än den i fjol utkomna Chandosversionen. Beethoven gjordes med en hel del entusiasm och en i sig tilltalande centraleuropeisk sötma i klangen, även om RSO fortfarande känns fräschare i just den repertoaren.