Det räcker med tre hjul
Företagaren Boris Koreneff samlar på klassiska motorcykelbilar av tre orsaker. Han tycker om dem, de tar mindre plats än vanliga bilar och de stiger snabbt i värde. Den första han köpte var en Goggomobil som han behövde år 1963 när han träffat sin blivand
Företagaren Boris Koreneff har ett bilintresse utöver det vanliga. Han har ett eget privat bilmuseum i utkanten av Helsingfors där Jaakko Hiltunen (bilden) tillsammans med Juha Paavilainen ser till att nyinköpta tre- och fyrhjuliga småbilar restaureras till nyskick.
När Boris Koreneff drev parkeringshuset under Forum i Helsingfors hade han reserverat en egen grotta för samlarbilarna. Numera finns de i en av hans fastigheter i en våning på 1 100 kvadratmeter. I praktiken är det ett privatmuseum med egen restaureringsverkstad.
Museet är inte öppet för allmänheten, men om föreningar eller klubbar vill göra ett besök eller hålla möten där går det att ordna, säger Boris Koreneff. Bilarna är en hobby och en estetisk njutning, men framför allt en god investering. Bakom beslutet att hålla samlingen stängd och privat ligger noggrann matematik.
– Ett museum som hålls öppet för allmänheten behöver daglig personal och en helt annan nivå av säkerhet och övervakning. Man kan ju inte låta besökarna peta på bilarna och sätta sig i dem. Inträdesavgifterna skulle inte täcka mer än en bråkdel av kostnaderna. I stället för att hyra ut lokalen har jag helt enkelt valt att behålla den för eget bruk, säger han. Hyresförlusten är relativ, senaste hyresgäst gick i konkurs just när bilarna skulle flyttas ut från parkeringshuset i Forum.
– Just nu är värdestegringen mycket bra på bilar i museiåldern, säger han. Men det gäller att inte köpa allt som är gammalt, det ska också vara relativt sällsynt och i gott skick eller möjligt att restaurera.
Officiellt värde
Det finns redan försäkringsbolag som för statistik över vad gamla fordon är värda. Egentligen beror det beräknade värdet på om någon modell varit till salu eller auktionerats bort nyligen. För varje affär stiger det relativa värdet.
– Nyligen var det en samlare i Madison, USA som auktionerade bort 300 bilar, och där kostade en restaurerad Messerschmitt 60-70 000 dollar. En mycket sällsynt fyrhjulig Messerschmitt Tiger nådde upp till 300 000 dollar. BMW Isetta såldes också för 40-60 000 dollar, säger Koreneff. Sådana priser sätter spår i statistiken för lång tid framåt. Vill man spekulera kan man alltså skaffa sig en intressant MC-bil av ett märke som inte sålts på länge.
Nu talar vi förstås inte om dammiga och rostiga stallfynd utan om MC-bilar som är omsorgsfullt restaurerade och i samma skick som när de lämnade fabriken. I vissa fall med ännu bättre detaljarbete.
Boris Koreneff har ständig koll på när nya annonser läggs ut på de sajter han bevakar. Bilarna han köper kommer oftast från kontinenten. Det gäller att vara först, fråga några viktiga frågor och helst slå till utan att pruta om det verkar vara en någorlunda bra affär.
Egen verkstad
En gammal sällsynt bil har alltid sina brister, också enligt säljaren. ”Vad är det sämsta med den?” är en standardfråga som alltid varit nyttig, säger Koreneff. Då vet man mera om vad man får.
När bilen anlänt till Helsingfors börjar jobbet nere i verkstaden, där Jaakko Hiltunen och Juha Paavilainen ägnar en del av sin pensionärstid åt att plocka isär de inköpta bilarna, leta upp eller tillverka delar som saknas och bygga ihop en komplett bil igen.
– En gammal MC-bil har alltid en livshistoria. Mycket kan vara ombyggt och anpassat, och i synnerhet elsystemet kan ha blivit så råddigt att det är enklast att köpa en ny bunt originalledningar och dra dem på nytt, säger Boris Koreneff. Allt går att återställa om man vet hur det ska se ut, och många delar finns fortfarande till salu. Nyligen hittade han nytillverkade kofångare till en Trojan i Vietnam.
– Ibland borde man ha en komplett bil bredvid den man jobbar med för att vara säker på att allt blir rätt, säger Jaakko Hiltunen. Många bilar tillverkades i små serier åt gången, och med små spontana förändringar då och då.
Åttio bilar
Just nu har Boris Koreneff ett åttiotal bilar i sin hall. Hälften är mikrobilar, alltså motorcykelbilar. Reglerna för MC-bilar var enkla: Motorn skulle vara under 300 cc och hjulen tre. Många av modellerna tillverkades parallellt med fyra hjul. De räknades som MC-bilar i Sverige, men som vanliga bilar i Finland. Det gjorde dem dyrare att äga, och de krävde bilkörkort.
Koreneffs favorit är en brittisk Trojan från 1964 som han hittade i Kotka. Den var början på hans samling. Annars är förstås den tyska originalmodellen Heinkel bättre byggd, påpekar Jaakko Hiltunen som gått igenom alla bilarna.
I museet hittar man till exempel flera Fiat 500 Topolino, en svenskbyggd Fuldamobil King S7, en Zündapp Janus med mittmotor och dörrar fram och bak och en Bond Bug 700 ES med två hjul bak och ett fram.
Det finns naturligtvis större bilar också. En av de mera exklusiva är en Skoda 1201 cabriolet. Den renoverades i fem år, mest för att det var så svårt att hitta kompletterande delar till den ganska medfarna utgångsbilen.
En del tvåhjulingar har införlivats med samlingen lite av misstag, men också här hittar man rariteter som en Zündapp Bella med sidovagn, en Lambretta från 1952 och en nyare Yamaha Passola som ursprungligen tillhört Boris Koreneffs dotter.
En gammal MC-bil har alltid en livshistoria. Mycket kan vara ombyggt och anpassat, och i synnerhet elsystemet kan ha blivit så råddigt att det är enklast att köpa en ny bunt originalledningar och dra dem på nytt.