Rasism är ett brännmärke

● Något alldeles oerhört har hänt i den politiska debatten. Feminister slätar över våldtäkter, förstår gärningsmännen och ignorerar offren i rädslan för att bli kallad rasist.

Ordet ”rasist” används som brännmärke på samma sätt som ”häxa” under medeltiden. Vem som helst kan bli godtyckligt stämplad. Den anklagade måste själv bevisa sin oskuld. Brännmärkets syfte är att undvika dialog. De rättrogna debatterar inte, de stänger ut de stämplade.

Rasism är en av många typer mänsklig ondska och diskriminering. Varför har just rasism blivit dödssynden, Holocaust något helt annat än Gulag, och rashat värre än klasshat?

● Antirasismen döljer hur rödgröna visioner i allt övrigt liknar fascistiska utopier. Utan rädslan för att bli brännmärkt kunde de med kunskaper i politisk historia börja undra på vilka grunder kan fascism kallas extrem höger?

Höger–vänsterskalan inom politiken markerar förhållandet till staten.

Ultrahögern är anarkister som inte vill ha någon stat alls, endast spontan social samverkan. Extremhögern tror på marknadskrafterna men accepterar en nattväktarstat för att hålla ordning. Den moderata högern vill att staten korrigerar marknadsmisslyckanden och ser till infrastrukturen. På högerkanten ligger liberal parlamentarisk demokrati, marknadsekonomi, och upplysningens tradition av förnuft och universella mänskliga rättigheter.

Ultravänstern ser ingen skillnad mellan samhälle och stat. Staten och det statsbärande partiet är grunden till all samhörighet och samverkan. Extremvänstern vill att näringsverksamheten sker genom staten. Den moderata vänstern accepterar marknader men vill se att korporationer med staten som huvudman dominerar alla samhällsfunktioner. Detta är direkt från Mussolini. Fascism är vänster och liberalismen är dess främsta ideologiska motsats.

● Den rödgröna antirasismen korrumperar uppfattningen om rasismen. Den svävar på målet när antisemitism och dess konsekvens, antisionism kommer upp. Där vita män inte är inblandade kan det inte finnas någon rasism.

Rasismens onda logik är att man tar en synbar egenskap, det som kallas ras, och gör den till det första och det enda kriteriet när man värderar individer och grupper. Människor bedöms inte för vad de gör eller säger, utan för vad de är och vilket brännmärke de bär. Antirasismen upprepar rasismens logik.

Brännmärkning är en lång vänstertradition. Glåpord och invektiv, typ borgarlakej, kapitalistmarionett och fascisthora ersätter argument. Läs marxistiska teoretiker, typ Lukács och Althusser, så får ni se.

Om brännmärken lades åt sidan skulle det bli uppenbart att kommunismen och fascismen är två likartade varianter av totalitarism. Detta skulle vara förödande för den rödgröna storyn. Antirasismen håller vänsterns livslögn vid liv. Därför måste drabbade kvinnor och saklig debatt offras.

Om brännmärken lades åt sidan skulle det bli uppenbart att kommunismen och fascismen är två likartade varianter av totalitarism.