Någon måste också städa

Bland huvudstadsregionens svenskspråkiga tycks gymnasiet vara ett självklart alternativ, som inte får ifrågasättas. Gymnasierna befolkas av allt fler omotiverade studerande som inte har förutsättningar att klara av gymnasiet över huvud taget, för att inte tala om att klara av det med goda betyg. Dessa stör arbetsron för både lärare och motiverade studerande. En del studerande anser sig vara bättre än yrkesstuderande, som de talar nedlåtande om fast de knappast känner till några realiteter.

Varför är det så? Har den vita mössan fortfarande ett så stort symbolvärde? Tror studerandena och deras föräldrar att ett studentbetyg automatiskt garanterar en plats på universitetet eller till och med ett (bra) arbete? I så fall rekommenderar jag läsning av forskningslitteratur inom samhällsvetenskaper, i synnerhet arbetslivets förändringar de senaste årtiondena.

De tiderna när en student var en stor herre är definitivt förbi. Studentexamen och en

hög utbildningsnivå i sig har genomgått en rasande inflation. Ett dåligt eller medelmåttigt studentbetyg och gymnasiebetyg kommer man inte någonstans med. Konkurrensen om studieplatser och jobb blir bara hårdare, och som bekant kan alla inte bli professorer eller direktörer. Någon måste också städa, sälja, bygga och reparera. Den akademiska arbetslösheten ökar, medan bristen på kunniga yrkesarbetande har lett till höga priser och utländsk arbetskraft.

Är det något fel i attityderna och i utbildningspolitiken? I vems intresse är det att slösa skattebetalarnas pengar och alla berörda parters tid på detta sätt? Professor Juha Siltala har myntat termen utbildningsfetischism för att beskriva den kritiklösa tron på (högre) utbildnings saliggörande.

Finns det kanske för många gymnasieplatser i södra Svenskfinland och är det kanske för lätt att komma in i gymnasierna?