Med nacken i backen

Den som försökt öppna munnen med lungorna fulla av ballongbränsle vet hur roligt det låter. I Alvin och gänget: Gasen i botten (Alvin and the Chipmunks: The Road Chip) vankas det hela nittio minuter heliumhumor, detta i sällskap av en trio miljöskadade jordekorrar.

Som bekant är det inte första gången som de sjungande gnagarna tar ut svängarna, de har funnits med i bilden alltsedan skivsuccén på 50-talet.

Det här är den i ordningen fjärde filmen i ”modern tid” och med finns många bekanta ansikten, från Jason Lees surrogatpappa till Alvin och hans vapendragare.

Fast den här gången slipper vi det tradiga musikindustristuket. Det är snarare fråga om en roadmovie, en tämligen hejdlös sak som tar vid när Alvin & Co. får för sig att pappa Dave (Lee) skall fria till sin flickvän ( Kimberly Williams-Paisley) och kanske dumpa det gamla gardet.

Inte nog med det: i paketet ingår också en stygg storebror ( Josh Green) som i en av de inledande scenerna saluför Alvins polare för en tjugolapp! Så här kan det inte fortsätta, nix. Man måste sätta stopp för frieriet – om det så betyder att Alvin och gänget på nåt vänster ska ta sig från Los Angeles till Miami.

Resultatet är inte alls pjåkigt – sett till de senaste bidragen i kurresviten. Här finns en framåtrörelse som i kombination med de talrika musiknumren och de galna vändningarna gör detta till en hyfsat underhållande historia.

I Walt Beckers film finns det gott om prutthumor, ha, ha, men också mera inspirerade sekvenser. Som den där Theodore går lös på djurburarna i lastutrymmet på ett passagerarplan, Vilken kalabalik alltså.

Någon Minions” eller Ice Age är detta ändå inte och i längden kan det bli rätt tjatigt, åtminstone ifall man fyllt tio. Men sött, kvickt och småbarnsvänligt är det, nu även på svenska.