Charmade esterna och retade gallfeber på KGB
Urho Kekkonens besök i Estland 1964 skulle bli en propagandaseger för KGB, men slutade i en förödmjukelse. Esterna insåg att världen inte hade glömt dem. Kekkonen visade sig till och med tala en bättre estniska än landets Moskvafödda president Müürsepp.
– Kekkonen var alltid cynisk och beräknande, men det här var någonting helt annat, säger hans forna medarbetare Jaakko Kalela.
Under sin tid som ambassadör i Tallinn forskade Kalela grundligt i Kekkonens Estlandsrelationer och fann en helt ny sida hos denne. En som styrdes av moraliska bevekelsegrunder.
– Han hade ett varmt intresse för det fenno-ugriska och hade deltagit i en världskongress i Budapest redan 1928, som han hade fina minnen ifrån. Han lärde sig estniska på tjugotalet och hade många estniska idrottsvänner.
Besöket 1964 skedde inte av en slump. Året innan hade Kekkonen gjort en minst lika kuppartad visit i Budapest. Ungern hade, sen det blodigt kvästa upproret mot kommunismen 1956 blivit isolerat av både öst och väst. Kekkonen såg sin chans under ett statsbesök i Titos Jugoslavien. Han bestämde sig för att tillsammans med hustrun Sylvi, adjutanten och livvakten ta tåget till Budapest – helt inofficiellt, som en kulturresa. Resten av delegationen fick flyga till Helsingfors.
– Kekkonen blev den första att bryta bojkotten mot Ungern och landet blev ju ett populärt turistmål för oss efter det.
Kekkonen öppnade dörren till Ungern och slog därmed inledningsackordet till den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen som han stod värd för drygt tio år senare.
– Han tog helt uppenbart modell av detta besök när han ett år senare besökte Estland, säger Kalela, som noga studerat adjutanternas dagböcker från de båda besöken.
Kalela påpekar att Kekkonens intresse för de båda ländernas framtid var av personlig karaktär. Han vurmade för det finsk-ugriska och många av hans närmaste vänner var personer ur dessa kretsar, exempelvis Kustaa Vilkuna, som i slutet av femtiotalet hade besökt Estland och rapporterat allt han såg och hörde åt Kekkonen.
– Hälften av hans omtalade bastusällskap bestod i själva verket just av dessa vänner.
Trotsade ryssarna
Kekkonen ville till varje pris undvika att komma till Tallinn via Moskva eller Leningrad (S:t Petersburg) eftersom det indirekt hade kunnat ses som ett erkännande av den sovjetiska annekteringen av Estland. Efter ett statsbesök i Warszawa ville Kekkonen igen, tillsammans med fru och adjutant, ta sig med tåg till Tallinn. Förbindelserna fungerade dock inte och slutligen måste flygplanet med hela statsbesöksdelegationen mellanlan- da i Tallinn på vägen hem till Helsingfors.
– Delegationen måste stiga av planet under mellanlandningen när planet tankades. Under tiden gjorde man en sightseeing runt Tallinn innan resten av delegationen kunde flygas till Helsingfors, berättar Kalela.
Det var en kompromiss gentemot det sovjetiska protokollet, som ville ge resan en mer officiell karaktär, för att kunna utnyttja besöket i egna syften. Kekkonen trotsade dock ryssarnas auktoritet. Kalela resonerar att Kekkonen ansåg sig ha så goda relationer till Chrustjov att han kunde kosta på sig denna tjänst gentemot esterna. Och visst var det uppskattat. Redan på flygplatsen höll Kekkonen ett televiserat tal på estniska.
– Författaren Fridebert Tuglas sade efteråt på banketten att ”er president talar bättre estniska än vår”.
Resan fortsatte till universitetsstaden Tartu där Kekkonen höll sitt huvudtal – igen på estniska.
– Det intressanta var att Rahva Hääl, Estlands motsvarighet till Pravda, valde att mot normal praxis inte trycka talet i sin helhet, utan bara välja ut vissa bitar. Det visar på den estniska partiledningens skrämda reaktion.
– Resan blev en svår förödmjukelse för KGB.
Bland småpojkarna som sprang efter kortegen i Tartu fanns den då åttaåriga Andrus Ansip, som senare blev det fria Estlands statsminister.
– Ansip har senare berättat att esterna efter besöket resonerade att ”vi kan inte vara helt bortglömda om ett självständigt västlands statschef kommer hit och talar om vår kultur på estniska”.
Kekkonens oro för den estniska kulturens framtid var genuin.
– Kekkonen träffade bland annat en grupp finska estofiler på Ekudden och sade åt dem att exilesterna inte förmår upprätthålla den estniska kulturen i mer än en eller två generationer. Om man på riktigt vill stödja den estniska kulturen så måste det ske på estnisk mark, sade han.
Strax efter besöket öppnades den första färjeförbindelsen mellan Estland och Finland efter den sovjetiska annekteringen. Det öppnade för turismen och kulturutbytet och Finlands televisions sebarhet i Estland.
– Allt detta gjorde att Estland hade en så god beredskap att ta emot självständigheten 27 år senare. Lennart Meri sa ofta att besöket var en viktig milstolpe i Estlands historia.
– Det var tragiskt att Kekkonen inte fick uppleva esternas återbördade självständighet 1991.
Det var tragiskt att Kekkonen inte fick uppleva esternas återbördade självständighet 1991. Jaakko Kalela Kekkonens medarbetare