Vakuum i Moskva
● Drick bara buteljerade drycker och ät ingenting som vuxit ovan jord. Den lätt kryptiska anvisningen skickade Utrikesministeriet till finländare bosatta i Moskva den 29 april 1986.
Bara buteljerade drycker väckte först en del munterhet, nära till valborgsmässoafton som det var. Men när skälet till anvisningarna och omfattningen av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl klarnade var det ingen som längre log.
I april 1986 bodde jag som diplomathustru i Moskva med tre små barn, det yngsta hade fötts i februari samma år och var alltså drygt ett par månader gammalt när katastrofen var ett faktum vid kärnkraftverket norr om Kiev.
Det här var tiden före internetuppkopplingar och mobiltelefoner och man kunde aldrig vara säker på att ett samtal till eller från lägenheten i sovjettidens Moskva skulle gå fram, inte heller visste man när det i så fall skulle göra det. Trots det var det oroliga släktingar i Vanda som lyckades ringa och ville höra att vi mådde bra, innan vi själva hade något som helst begrepp om att det hänt något allvarligt.
Ambassaden hade förstås direktkontakt till Finland och den blev den viktigaste informationskällan de kommande dagarna och veckorna. Det mesta av vår information fick vi via Finland.
Vi hörde så småningom att det skett en kärnkraftsolycka i Ukraina, men omfattningen var till en början mycket oklar. Jag försökte, på dålig ryska, fråga vår sovjetiska hemhjälp vad som egentligen hänt.
Ingenting farligt, svarade hon först, det var bara fem personer som hade dött vid ett kärnkraftverk. Några dagar senare undrade hon om vi hade möjlighet att skaffa henne jodtabletter.
UM reagerade på nyheterna från Tjernobyl och i början av maj fick de diplomatbarn som ännu inte fyllt ett år en möjlighet att åka hem till Finland för att mätas för eventuell radioaktiv strålning. Bara ett av våra barn uppfyllde det kriteriet, men jag valde att flyga hem med henne, hennes fyraåriga storasyster och sjuåriga bror. Med mig hade jag på begäran dessutom mjölk, vatten, sand och gräs.
Det första vi gjorde vid hemkomsten var att åka till Strålsäkerhetscentralen Stuk i Hertonäs. Där mättes barnen och där undersöktes gräset, mjölken och det andra jag haft med mig. Någon radioaktivitet hittade Stuk inte.
Det visade ju sig sedan att vindarna hade fört de radioaktiva molnen i en alldeles annan riktning och att Moskva inte drabbades alls. Men trots det kan jag så här i efterhand inte låta bli att fundera över hur informationen till Moskvaborna sköttes och om den var lika dålig på andra håll i Sovjetunionen, också på områden där den borde ha fungerat snabbt och effektivt.
Vår hemhjälp fick ganska snabbt information om vad som hade hänt, men hon hörde till de privilegierade som av de sovjetiska myndigheterna fått rätt att arbeta hos utlänningar. Den gruppen hade lättare än många andra att skaffa sig kunskap som inte var allmänt tillgänglig.
Så här efteråt minns jag slutet av april och början av maj 1986 som något av en overklig tid. I Moskva skämtades det friskt om olyckan, både bland stadsbor och bland utlänningar. Vitsar om välstekt Kievkyckling hörde till vardagen. De chockerande bilderna från det brinnande kärnkraftverket har jag inget minne av att ha sett på sovjetisk tv.
Galghumorn frodades som så ofta i Ryssland. På kolchostorget i vårt bostadsområde såldes hösten 1986 svamp, precis som alla andra höstar. På frågan var svampen kom ifrån löd svaret undantagslöst:
– Från Tjernobyl madam. Specialbeställt för Er.
Så här efteråt minns jag slutet av april och början av maj 1986 som något av en overklig tid. I Moskva skämtades det friskt om olyckan, både bland stadsbor och bland utlänningar.