Bottennoteringar
● Regeringen Sipilä får ett dåligt betyg av folket. I TNS Gallups enkät tycker hela 69 procent att regeringen har klarat sina uppgifter dåligt eller mycket dåligt. 20 procent anser att regeringen har lyckats bra eller mycket bra.
Skillnaden till den förra motsvarande mätningen i höstas är markant. Då gav 36 procent betyget bra eller mycket bra.
Senast en regering har fått ett så dåligt betyg var under depressionen i början av 1990-talet. Esko Ahos (C) regering dömdes ut av 82 procent.
Det är förstås lätt att tycka till och att döma ut. I och med att regeringen har haft så bråttom och velat visa att man är förmögen att få till stånd beslut har det gått tokigt när det gäller vissa frågor. Konsekvensbedömningen har uteblivit och det har lett till att en del förslag har dragits tillbaka när det har visat sig att effekterna inte skulle ha varit de avsedda.
Oppositionspartierna har inte heller någon anledning att slå sig för bröstet. En nästan lika stor andel – 66 procent – ger oppositionen betyget dåligt eller ganska dåligt.
Desperationen över nedskärningarna i utbildningen är genuin. Hur för man fram det på ett konstruktivt sätt?”
Sådana här betyg kan minsann ge anledning att fråga om våra politiska aktörer har legitimitet, eller om politiken har gått sönder.
I en stor intervju i Helsingin Sanomat i torsdags bedömde statsminister Juha Sipilä (C) själv att regeringen har klarat sig bra. Målsättningen att fatta de svåraste besluten under det första året har uppnåtts, trots den massiva kritiken. De beslut som ännu saknas gäller valfrihetsmodellen i vården och strategin för statens ägarstyrning. Den snabba takten under regeringens första år ska garantera att reformerna kan föras i mål under regeringsperioden.
Sipilä är frustrerad och kanske också lite förvånad över den massiva kritiken mot regeringens reformer. Han tycker den nuvarande oppositionen har blivit nej-sägare och låtit bli att komma med sina egna alternativ. Till Juha Sipiläs fördel måste sägas att han själv lyckades vara konstruktiv när Centern befann sig i opposition. Hans inställning föranledde till och med sarkastiska kommentarer.
All kritik borde vara konstruktiv, det håller jag med om. Frågan är förstås hur man gör, till exempel om man är kritisk till nedskärningarna inom utbildningen.
Desperationen över nedskärningarna i utbildningen är genuin. Hur för man fram det på ett konstruktivt sätt?
Det upphör inte att förvåna mig att politiker är så känsliga för kritik. Den är ju en så väsentlig del av själva politiken. Varför blir man då så rädd?