Bygg humanare
Theresa Norrmén berör i sin I dag-kolumn (HBL 16.4) bostadsbyggande i Helsingfors. Norrmén är en skicklig och intelligent skribent. Hon skriver om byggandet på naturens bekostnad, och invånarnas och våra stränders, hur man fyller ut havet och skapar ny mark med spikraka strandlinjer av betong. Med lite ironi i tonen kallar hon Helsingfors för en ”metropol”.
Jag tar inte fasta på Norrméns argumentering om våra naturvackra stränders betydelse för turismen fastän jag kunde tänka mig att även naturstränderna i Helsingfors kan ha en viss roll för också turismen. I stället vill jag beröra det principiella i att bygga där avkastningen är som
störst. Något också Norrmén berör, nämligen att de nya bostäderna på den nya marken är få unnade. Jag anknyter mina tankar delvis till professor Hans Lind (Kungliga tekniska högskolan i Stockholm) med arbetsgrupp och den nyss utgivna boken Åtkomliga bostäder, en bok om social bostadspolitik.
Utgångsläget för byggföretagen är att byggandet sker med högsta möjliga vinst. Detta i motsats till socialt byggande. Det nya är att det på byggföretagen ställs krav på ett visst socialt byggande. Till exempel Lind förväntar sig att företagsvärlden bör inse att sociala problem och orättvisor hotar marknadsekonomin och företagens frihet.
Lind skriver ”… att byggföretag och investerare är beredda att dra sina strån till stacken genom att dra ner sina av-
kastningskrav och vinstmarginaler i projekt som vänder sig till grupper med lägre inkomster”. Lind argumenterar också om företagens samhällsansvar. Sålunda menar Lind att företagen skulle agera för ett socialt byggande av egenintresse. Själv tror jag att man i Finland ser en dylik tanke som naiv. Då man följer med diskussionsklimatet i Finland framstår en sådan utveckling som väldigt främmande.
Men i det diskuterande Sverige kan det fungera. Åtminstone delvis. Ett sådant illustrerar ett experiment i Göteborg från i fjol. Där måste byggföretag som vill bygga på centralt belägen kommunal mark i det populära och ansedda Norra Älvstrandsområdet förbinda sig att hyra ut vissa bostäder till en låg hyra. Dock existerar det en tidsgräns för att en bostad måste ha en lägre hyra och vara inkomstkvoterad, så även i Tyskland, där denna tidsgräns är 15 år.
I USA kallas det villkorliga byggandet för inclusionary zoning vilket innebär att en del av bostäderna ska vara ”affordable housing”, det vill säga hyras ut till en relativt låg hyra. Det villkorliga byggandet förefaller beröra framför allt attraktiva områden för att investerare ska acceptera den påtvungna restriktionen.
Om vi nu måste bebygga våra strandlinjer, kunde vi då göra det lite humanare? Kanske modellen med ett delvis socialt byggande kunde implementeras på våra kommande spikraka betongstränder också?