En sårad ängel

● Vi lever i de svaga politiska ledarnas tid. Det är visserligen inte riktigt sant. Det finns starka politiska ledare. De befinner sig dessvärre kanske inte i de länder som vi riktigt skulle önska oss.

Vi skall inte döma våra politiker för hårt. Våra demokratiska valsystem har inte gett dem de bästa förutsättningarna att driva en stark politik. Den internationella finansvärlden har tagit kontroll över mycket som politikerna tidigare kunde påverka. Den offentliga diskussionen har tappat stora delar av den för demokratin så centrala argumenterande debattstilen. En debattstil där goda argument är viktigare än publikfriande hundslagsmål sprungna ur de anonyma internetdiskussionernas falska och hänsynslösa världsbild.

● Det är ett sedan länge etablerat faktum att den europeiska integrationen utvecklas och fördjupas enbart om ledarna för Tyskland, Frankrike och EU kommissionen har en gemensam vision och kraften att driva den på sina respektive håll. I dag saknas både styrkan och enheten, och dessutom går inte tanken om fördjupad integration hem hos väljarkårer förvirrade av populisters fåfänga och oärliga längtan tillbaka till ett nationalhem som för länge sedan har försvunnit.

Den pågående flyktingkatastrofen visar att behovet för integration och samarbete i Europa är större än någonsin. Det är ju ofta så, att stora och viktiga politiska beslut kan fattas bara om en verkligt svår kris föreligger. Det var kanske läge för ett sådant stort steg när Europa förra hösten sent omsider insåg flyktingkrisens allvar.

Då steg ju Tysklands förbundskansler Angela Merkel fram som unionens klart starkaste ledargestalt. Inte bara för att hon är ledare för unionens tyngsta nation, utan också för att hon fattade de moraliskt korrekta besluten. Vi skall klara detta var budskapet med adress också till unionens övriga ledare.

Men det visade sig att få EU-länder var benägna att följa det tyska exemplet. I stället schackrar man nu skamligt med Turkiet för att få ett tillfälligt stopp på flyktinginflödet från det hållet. Det som kunde ha blivit en drivkraft för samarbete i Europa har kört på grund.

● Och trots sitt namn börjar det vara allt mer klart att Angela Merkel inte blir den europeiska integrationens räddande ängel. Som sten på börda ökar kritiken mot henne just nu för att hon har tolkat yttrandefrihetslagen rätt och inte fel. Barnsligt irriterad av turkiska reaktioner mot tysk kritik av president Erdogan beslöt tv-satirikern Jan Böhmermann för en tid sedan provocera Erdogan med en dikt fylld av tillmälen som uppfyller alla kriterier för ärekränkning.

Merkel tillät Erdogan att väcka åtal mot Böhmermann, vilket ledde till en storm av kritik mot henne. Dagens tolkning av yttrandefrihetslagen att allt får sägas så länge det är fråga om ”konst” och är politiskt opportunt skakar nu den som hade kunnat bli integrationens räddande ängel. Vad allt detta betyder för Europas framtid vågar man inte tänka på.

Trots sitt namn börjar det vara allt mer klart att Angela Merkel inte blir den europeiska integrationens räddande ängel.