”Rått, rätt in i rynkan”
”Det är underbart att kunna hitta på sig själv” sa Agneta Klingspor i en intervju för tre år sen. Nu har hon gjort det igen, strålande.
PROSA ●●Agneta Klingspor Går det åt helvete ska jag ändå dö Atlas 2016
”Jag kräks när jag läser Agneta Klingspor” skrev en recensent när Klingspor debuterade för 39 år sedan med romanen Inte skära, bara rispa. På den tiden kallades det autofiktiva, ifall det handlade om en kvinnas uppgörelse med uppväxt och kvinnlighet, för bekännelselitteratur och kunde avfärdas eller åthutas så där.
Klingspor har efter det försörjt sig som fri författare och skribent, gett ut 12 böcker, använt eget hull och hår och tänkande som stoff för text om passion (Pressa läpparna här, 2008), kulturarbetarens fattigdom (Går det åt helvete är jag ändå född, 2006), bröstcancer (Stängt på grund av hälsoskäl, 2010) och en hel del annat.
” Jaget är ett filter, en sil, en tratt som världen trillar ner i – och ut kommer en liten text! (...) det är underbart att kunna hitta på sig själv. Det är den största frihet man kan ha. Jag hittar på, förstärker, förminskar, förstorar, jag är som en lerklump i mina händer,” förklarade hon sitt grepp om stoffet när jag intervjuade henne för tre år sedan.
I år fyller Agneta Klingspor 70 och ger ut en strålande pendang till den föregående Går det åt helvete-boken: Går det åt helvete ska jag ändå dö heter den. Den är bra för att den handlar om något livsviktigt, men också för att den är slipad eller sträv på de rätta ställena.
Den är associativ och poetisk – texten leder läsaren från det ena till det helt andra så smidigt att denna tror sig tänka själv och gläds åt hur bra det går. Det tricket kan bara skickliga författare. Samtidigt är den hemsk, en smärta och en utmaning ibland, att läsa. Men vill man inte skrämma sina vänner med att envist tala om ålderdom och död, kan man behöva läsa Går det åt helvete ska jag ändå dö. Det lättar lite.
”Rött blod rött”
Jag kräks inte när jag läser den, jag jublar och förfäras. Jag känner också sorg, min kropps 57-årighet och den där lilla ilningen i höften som jag hoppas bara är ischias. Dessutom uppstår ett behov att tänka. Till exempel på det gängse missbruket av ordet ”sinnlig”.
Skriver jag ”sinnligt” så tänker ni på någonting positivt sensuellt, sinnliga njutningar, erkänn bara. Och visst har Klingspor gjort ett duktigt livsverk med att skriva in vällusten i den svenska samtidslitteraturen.
Men sinnligt är också kroppens upplevelse av allt högre ålder, den som förmedlas av sinnena. Hörseln som blir skör och otäckt oljudskänslig, handen som domnar om nätterna och lillfingerspetsen som förblir domnad, något i rörelserna som inte är yrsel utan ”en diffus osäkerhet, suddigt och jämnt fördelad i hela kroppen, en försvagning” också hos den som tar sin timslånga promenad dagligen. Det är det här Klingspor skriver om, utan koketteri, utan vulgaritet, utan inställsam humor.
”Rått, rätt in rynkan” – och ut igen, för det är inte sinnena i bemärkelsen känslan av kroppens begränsning ensamma som gör människan. Visst, om man vill upp ur liggande läge måste man förr eller senare lära sig ”ny uppstigningsteknik för äldre dam”, och frestas då att kalla sig själv kärring.
”I samma ögonblick jag skriver kärring, kommer hela långa livet rusande och jag skyndar mig att skriva: BLOD. Det är korset mot tidsdjävulen. Rött blod rött.”
Blod som i menstruationen på den tiden lusten spelade huvudrollen på sinnlighetens scen, i form av kladdiga extatiska samlag. Det hon minns, det minnesvärda, viktigare än borttappade digitala tv-kanaler, paraplyer och koftor.
Men Klingspors huvudperson – först kallas hon ”jag”, sedan ”fru M” – är också, som förut, en samhällsvarelse. Hon kan stämma upp en arbetarsång på midsommaraftonen när andra sjunger om blomster och ljusa nätter. Hon äger inte bil, sommarstuga, bostadsrätt, men kan under en middag få för sig att fråga gästerna vad de äger. Alla äger, eller betalar av, bostadsrätt, visar det sig, men:
”Andra har inte fattat att man ska vara kund, även gubben, som inte kan säga ett skit utan bara göra skit i sina blöjor på vårdhemmet, är kund som om det vore något stort. Ättestupa kommer att införas då någon kan köpa en ättestupa och kalla det för något annat (...)”
Den är associativ och poetisk – texten leder läsaren från det ena till det helt andra så smidigt att denna tror sig tänka själv och gläds åt hur bra det går.