Tjernobyl, 30 år
När man har läst Bön för Tjernobyl : en framtidskrönika (original 1996, på svenska 1997) av Svetlana Aleksijevitj kan man få för sig att allt det väsentliga om Tjernobylolyckan den 26 april 1986 och dess mänskliga omkostnader redan sagts. Det här går inte att överträffa i uttrycksfullhet, i tyngd, i precision och mångfald.
Bön för Tjernobyl är en dokumentärroman om sovjetmänniskan som förunderlig blandning av dröm och lögn eller ideal och propaganda. Den är en roman om kärlekens och medmänsklighetens väsen, en thriller vars intrig löper i cirklar och aldrig hittar sin upplösning. Den kombinerar fasa och förförelse på ett sätt som överskrider alla hälsorekommendationer. Något i läsaren vill bara kapitulera inför dess ödestro och lidandesdyrkan, medan något vill protestera: ”Men så där kan man inte leva, så där kan man inte tänka på sitt liv!”
Men litteratur och konst fungerar inte så att en beskrivning, om än aldrig så förunderlig, uttömmer ett ämne. Allt viktigt måste uppfinnas och upptäckas på nytt och på nytt. Omtagningar är nödvändiga, också de lite repetitiva, för att behandla en så stor olycka.
I svenska Madeleine Hessérus fina roman Elefantens fot, som Merete Mazzarella recenserar här intill, är perspektivet den utomstående nykomlingens.
Irländaren Darragh McKeon däremot försöker sig på den direkta inlevelsen, att beskriva dem som var med och drabbades direkt när reaktorbranden rasade, det radioaktiva avfallet föll över människor och djur och bygderna omkring kraftverket evakuerades. Hans roman All That is Solid Melts Into Air lånar sin titel av Marx och ett berömt citat av Kommunistiska manifestet: ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.” Det är mycket träffande, en både bildlig och kväljande konkret beskrivning av radioaktivitetens verkan på samhällskropp och människokropp.
McKeons roman har nyligen utkommit på finska, Kaikki pysyväinen haihtuu pois (övers. Ulla Lempinen, Atena). McKeon skriver bra. Hans ryssar, vitryssar och ukrainare känns inte som britter med ryska namn, deras ödessyn och kampanda känns annorlunda än den vi vant oss vid i västeuropeiska berättelser. Trots att romanen lutar sig mycket hårt mot Aleksijevitj är den läsvärd. Att hitta på värre detaljer om mänskligt lidande än de som hennes intervjuobjekt har att berätta om skulle ha varit både oanständigt och omöjligt. Att arrange ra det här stoffet än en gång och få ihop ett slut som innehåller ett uns av framtidstro är en hedervärd ritualhandling. Skuggan som ger det lilla tappra hoppet skärpa är insikten som i romanen formuleras av den som sett sin älskade dö i sviterna av Tjernobyl: ”Det förflutna kräver vår trohet. Ibland känns det som om det är det enda som verkligen tillhör oss.”
Röd söndag
I dag minns armenier över hela världen sin ”röda söndag”, söndagen den 24 april 1915, som inledde utrotningen av armenierna i ottomanimperiet. Ann-Sofie Öist berör det här i sitt resereportage från republiken Armenien på sidan 38.
Dagen har en speciell tyngd inte bara i Armenien och bland diasporans armenier i Europa och USA. Också i Istanbul finns fortfarande en armenisk befolkning på mellan 60 000 och 40 000 personer. Där finns det armeniska patriarkatet och över 30 armeniska kyrkor, somliga verksamma, somliga tillbommade. Där finns också Hrant Dinks stiftelse, grundad till minnet av den armeniska journalisten Hrant Dink som mördades av en nationalistisk terrorist 2007. Där förvaltas numera en väldig massa kunskap om Anatoliens armeniska förflutna, och i stiftelsens hägn samarbetar en internationell och multietnisk skara – också uttryckligen muslimska, ”etniskt” turkiska – forskare för att på olika sätt lyfta fram sanningen om hur 1,5 miljoner armenier gick sin död till mötes under Ottomanimperiets sista år. Och för att ta till vara det som ännu finns kvar av det prerepublikanska multikulturella Turkiet ( se webbsidan www.hrantdink.org).
Vill man läsa om hur den armeniska minoriteten i dag lever och mår i Turkiet, skall man bekanta sig med stiftelsens engelskspråkiga bokutgivning. I serien The Sounds of Silence (tills vidare fyra volymer) berättar armenier i Istanbul, Ankara, Diyarbakir och Izmit om sitt liv. (Böckerna går att beställa åtminstone på Amazon.) Djupt rörande berättelser om en tunn men otroligt seg tråd av kulturell kontinuitet, mot alla odds.
Hotet slumrar ändå alltid i bakgrunden, för att aktualiseras när syndabockar behövs. Att den frusna konflikten kring den armeniska enklaven NagornoKarabach i Azerbajdzjan nu håller på att hettas upp på nytt, betyder att armenierna blir mera synliga som ”de andra” i turkiska ögon. Därför stod Turkiska riksförbundets vice ordförande Barbaros Leylani häromveckan på Sergels torg i Stockholm och hävde ur sig att ”Turken vaknar. De armeniska hundarna bör akta sig.”