Enmansteater och dockcirkus på Sampo

Barnteaterrecension

Circus Strada Manus, regi, scenografi, dockor och dockhantering: Milla Risku. Speltid: ca 25 minuter. Åldersrekommendation: från 3 år uppåt. Svensk föreställning på Dockteater Sampo den 22.4.

I teater Sampos miniatyr Circus Strada möts handdockstraditionen och cirkuskonsten. I korta episoder får vi möta en kasperdocka lite lik Starke Adolf, Fågel Fenix, en clown, en krokodil och några till. Sketcherna utgår från det tacksamma konceptet att framställa vuxenroller och djurroller i en barnposition, med ombytta roller.

Barn brukar tycka om att få skratta åt vuxna, och det må vara dem väl unnat.

Dockorna har tillverkats med omsorg, speciellt Adolf med sin randiga sparkdräkt i ylle är avväpnande öppen, rolig och nollställd på ett lyckat sätt. Milla Riskus sätt att hantera dockorna är tydligt och bra, men utan finstilt finess och absolut tonträff. Greppet att låta som om allt tal kom ur en trumpet är inte så lyckat, som stilmedel för enskilda repliker eller en roll skulle det fungera, men att lyssna på det i ett obrutet flöde en halv timme är för mycket. Jag saknar det ordlösa men lyriska, visuella djup som jag förknippar med Sampo.

Bakom Riskus dockroller finns ett kunnande om dockteatertraditionen och de komiska svängar genren håller sig med, överdrifter och misslyckanden, repetition och överraskningar. Själva rollgestaltningen och balansen mellan rollerna fungerar bra. Barnen är roade, men som vuxen inser man att mycket saknas.

En mer distinkt formulerad berättelse skulle ha minimerat risken för att publiken får känslan att den går tomhänt från salongen. En räcka episoder som hänger ihop lite vagt ger inte riktigt tillräckligt mycket att ta tag i.

Som enmansteater där Milla Risku står för allt – manus, regi, scenografi och dockhantering – är Cirkus Strada en bra början, men hon når inte riktigt ända fram.