Blitzen med barnets blick
■ Engelsmannen John Boorman förknippar vi först och främst med amerikanska verk som Point Blank (1967), Två mäns helvete (1968) och Den djupa floden (1972). Eller med regissörens utflykter till myterna, naturen och kulturen i Zardoz (1974), Excalibur (1981) och Smaragdskogen (1985). Men något av en hemkomst innebar den delvis självbiografiska Förväntningar (Hope and Glory, UK 1987) där regissören återvänder till barndomens London under Blitzens bistra dagar.
Inte oväntat avviker Boormans bild från den krigstida spelfilmens fosterländska och romantiska patos. Eller från en Humphrey Jennings vidunderligt vackra dokument som London Can Take It och Listen to Britain. Men även om han serverar den välkända sanningen att vägen till endräkt går via ett yttre hot kan han laborera med smärre ironier och peka på sprickor i den krigstida enheten. Mest handlar det ändå om att se på krigets verklighet genom en 9-årings förtrollade lins.
Det innebär att skräcken och fasan inför sirenernas tjut och bombmattornas krevader kan förvandlas till spänning och stort äventyr.
Rykande ruiner kan bli orter för upptäcktsfärder och det kan hurras för Hitler när tyska bomber träffar skolbyggnaden. Sådana är de ”bästa år” som Boorman frammanar med den nioårige Bill (Sebastian Rice-Edwards) som sitt alter ego.
Ändå innebär perspektivet inte en reduktion av vuxenvärlden. Också sin övriga familj minns regissören med milt vemod. Systern Dawn (Sammi Davis) som 16 år gammal blir gravid med en kanadensisk soldat. Föräldrarna (Sarah Miles och David Hayman) som trots avsaknaden av stora känslor för varandra lärt sig hantera sina besvikelser. Det gäller spelregler och en levnadskonst som filmen måhända sammanfattar med det hemlighetsfulla cricketkast, ”a googly”, som fadern avslöjar för Bill innan han drar ut i krig.
Boormans minnesbilder äger kanske inte den felliniska styrkan men likt denne lyckas han samla sina subjektiva skärvor till en stämningsfull och associationsrik helhet. Yle Teema 18.00