Armenien – det prövade landet vid bergens fot
”Gud har inte svarat på våra böner på flera sekler. Men vi överger honom inte.”
Inför min första resa till Armenien hösten 2014 var det inte mycket jag visste. På ett ungefär hittade jag rätt på kartan och jag erinrade mig en film om en bildkonstnär i diasporan som gav folkmorden ett ansikte. I skrivande stund har jag besökt landet två gånger, läst på, sett filmer, lärt känna armenier samt finländare som besökt Armenien otaliga gånger. Tillsvidare har jag skrapat på ytan, men jag tänker här ändå försöka återge något av det jag mött och upplevt.
Mitt första möte med landet – konkret – var när vi klev av bussen på armenisk mark efter att vi gått över gränsen från Georgien (den georgiska bussen med chaufför måste bli på georgiskt territorium och vi tog oss vidare med armeniska dito).
Efter några minuters körande stannade vi på en dammig, lite trasig plats med fyra, fem män utspridda i sanden. Någon vandrade av och an uppenbart skötande någon angelägenhet, någon rökte och några stod, betraktande. En vänlig hund som besvärades av loppor kom förväntansfullt fram till oss. Efter alla möten med hungriga hemlösa hundar i Georgien var några av oss förberedda och kunde ge hunden att äta av morgonens frukost, ost, smör och pålägg.
Där i dammet blev jag drabbad av Känslan – den kom innan vi upplevt heliga platser där himmel och jord möts, innan vi hört dudukens toner bland bergen eller de obeskrivligt vackra kyrkokörerna och innan vi förnummit historien om en urgammal kristen kultur mellan klosterväggar från 400-talet.
Känslan kom innan vi uppslukats av sången och musiken, ofta melankolisk med stråk av glädje, kärlek och tröst, något som det armeniska folket genom tider av oerhörda prövningar varit i absolut behov av att både få sjunga och lyssna till för sin överlevnad. Jag tänker på musiken när en armenisk kvinna säger ”vi armenier skrattar och gråter samtidigt”. Det finns i kulturyttringarna, du kan skönja det hos mänskorna, polariteten – dualismen som uppgår i något tredje. Något som varit delat blir något nytt och något helt.
Armenierna är ett gammalt kristet indoeuropeiskt folk, som geografiskt ligger inlands nedbäddat vid fo-
ten av de Kaukasiska bergen mellan Svarta havet och Kaspiska havet, utan egen kust. I norr är Georgien granne, i söder Iran, i väst Turkiet och i öst Azerbajdzjan. I sydväst finns den azerbajdzjanska enklaven Naxcivan.
Armenierna talar armeniska och har ett eget alfabet utvecklat år 405 av munken, lingvisten och musikern Mesrop Mastots, som levde 362 – 440. Efter honom har de flesta armeniska städer en gata med namnet Mastots – så även i huvudstaden Jerevan där Mastots under Sovjeteran döptes om till Lenin Avenyn.
Ararat
Det historiska gamla Armenien utgörs till stora delar av dagens östra Turkiet. Namnet Hayastan, som armenierna kallar sitt hemland, härstammar från en ättling till Noa, Hayk. Han ses som grundare av Armenien. Ararat, det berg som Noa enligt Gamla Testamentet stötte på när han tog mark, är sedan urminnes tid armeniernas heliga berg, också det på turkiskt territorium.
Vid foten av Ararat vistades också den Heliga Gregorius Upplysaren, som jag återkommer till längre fram, under 13 år i en källarhåla ovanpå vilken klostret Khor Virap (armeniska för djup brunn eller grop) i dag står.
Källarvalven anses allmänt vara de ursprungliga från slutet av 200-talet, medan själva klostret återbyggts i flera repriser efter erövringar och förstörelse. Ett litet kast från högt till lågt – klostrets toalett är kanske den enda allmänna toan i världen där du kan blicka ut över ett heligt berg.
Ararats betydelse som förenande symbol och kraftkälla för armenierna har fått en ännu större betydelse efter folkmorden 1915 och de nya gränserna från 1922. Därtill stängde Turkiet 1993 gränsen till republiken Armenien som en reaktion på konflikten i Karabakh, med den påföljden att det heliga berget med sina två toppar (5137 meter och 3896 meter över havsytan) inte längre är nåbart för armenierna.
Ararat blir således även en symbol för de förlorade landområdena och den förlorade kulturen som inte enbart blev ”på andra sidan” utan systematiskt utplånades jämsides med utrensningen av Anatoliens armenier.
Arto Tunchboyaciyan, berömd folkkär avantgardemusiker och grundare av Navy Band of Armenian, ger i låten ”Ararat” uttryck för den längtan till och den känsla för det heliga berget som mången armenier hyser: ”...Nu förstår jag dig / Vad du betyder för oss armenier/Du är grunden i vår själ/Du är vår kung//..//Den dag har kommit / Då vi måste skiljas / Men i mitt hjärta är vi ett/Jag lovar dig/En dag skall vi vara tillsammans.//..”
Vid god sikt kan man se Ararats toppar från Jerevan och medan vi kör söderut beundrar vi berget som är omgivet av ett trolskt dis. Småningom vänder vi mot sydost och kör in i ett fascinerande bergslandskap. Vi närmar oss Vayots Dzor och Syunik, de sydligaste delarna av Armenien.
Kristendomen
Armenien var det första landet som kristnades (år 301). Händelseförloppet beskrevs i ”Armeniens historia”
av Agathangelos i medlet av 400-talet, det vill säga 150 år senare. Verket har blivit en klassiker och översatts till flera språk. Historiskt uppfattar man sanningshalten inbakad i den dramatik och det spektakel som på den tiden omgav berättelser om heliga (oftast) män och som småningom kom att forma ett folks kollektiva självbild. Armeniernas uthållighet, känsla för, tro på och längtan till rättvisa, sanning och ljus föreställer jag mig att bottnar i berättelsen om den heliga Gregorius som trots obeskrivliga vedermödor och umbäranden segrar över mörkret och blir Armeniens första biskop. Här berättelsen i korthet: Kung Kursar I blir mördad av sin vän Anak som härstammade från en kejserlig familj som själva hade intresse av tronen. Anak mördas under sin flykt liksom alla hans släktingar mördas på order av kungahuset. Bara Anaks son Gregorius räddas av en avlägsen släkting. Gregorius blir döpt, fostrad i kristendom och får en hög och mångsidig utbildning.
För att sona sin faders brott börjar Gregorius tjänstgöra hos kung Trdrat, sonen till den mördade kung Kursar.
Gregorius blir en uppskattad tjänsteman och Trdat behandlar honom som en vän. Men Trdat förföljer de kristna och börjar kräva att Gregorius skall avsäga sig sin tro. När Gregorius vägrar utsätts han för den allra grymmaste tortyr som pågår i veckor. Men efter varje gång helar Herren Gregorius, som oskadd står framför Trdat med orden: ”Ifall du bestraffar mig är det enbart till glädje, för min Herre Kristus led och dog på korset och jag följer honom gärna i döden, så att jag kan leva med honom i evighet.”
Trdat blir förgrymmad och slänger till sist Gregorius i en djup källarhåla full med ormar. Men även här kommer Herren till Gregorius beskydd. Ormarna skadar honom inte, några fromma kvinnor ger ho-
nom bröd i hemlighet och en ängel uppenbarar sig och ger hans ande kraft. Så förflyter 13 år för Gregorius medan Trdat fortsätter att förfölja och döda kristna.
Så drabbar Herrens vrede Trdat och hans män. En ond ande kommer över dem, de förlorar förståndet och börjar bete sig som vansinniga. När allt hopp verkar vara ute ser Trdats syster en syn i vilken Gregorius botar hennes bror.
Gregorius viras upp från sin håla. Han är fysiskt svag men hans ande är stark och han beordrar att alla martyrers kvarlevor skall samlas ihop och begravas enligt kyrkans tradition samt att det bredvid graven skall byggas en kyrka. Därefter befaller Gregorius Trdat att be till de heliga martyrerna. Trdat ångrar så sitt brott mot Gud och blir botad varefter han låter sig döpas tillsammans med alla sina män. Därefter låter hela folket döpa sig. Gregorius håller så ett tal till kungen i vilket han vittnar om hur mörkret förvandlas till ljus genom evangeliet: ”...Du plågade mig men mina lidande dödade inte mig utan höjde mig. Jag led för att kunna skänka dig andligt helande.”
Gregorius låter år 301 uppföra katedralen i Echmiadzin, till minnet av den Heliga Andens nedstigande över apostlarna. År 305 blir den heliga Gregorius Upplysaren (257–332) biskop i Armenien och hedras därefter som grundaren av den kristna kyrkan i Armenien medan apostlarna Taddeus och Bartolomeus hedras som Armeniens apostlar och kyrkans första ledare.
Armenierna är ett folk som fått utstå förföljelser och förstörelser genom sekler ända fram till i dag. En kvinna som i slutet av 1980-talet var tvungen att fly från Azerbajdzjan när armenierna än en gång förföljdes och mördades i landet berättar: ”Varje generation av min familj har varit flyktingar och jag hoppas så att dagens generation inte mera skall passera den gränsen.”
Berättelsen om den heliga Gregorius enorma vedermödor och om hur ljuset genom evangeliet trots allt segrade föreställer jag mig att lever som en botten i den armeniska folksjälen och den kommer i uttryck även i språket. Armenierna hälsar god morgon genom att önska varandra Gott Ljus – Bari Luis. Tänk vilken vacker hälsning: ”Jag önskar dig Gott Ljus i dag”.
En armenisk kvinna berättar hur hon av sin mormor lärde sig att hälsa på alla människor i byn – med denna hälsning. Som liten flicka tyckte hon det lät jobbigt och undrade förstås varför. Mormor förklarar att hon i varje människa hälsar på Gud. Jag undrar om det är denna tanke, denna bild, som gör att man så ofta möts av en alldeles speciell vänlighet hos armenierna – de ser inte bara dig utan också Gud när de hälsar dig.
Semestern hinner i fatt
Vi vistas några dagar i södra Armenien och det är under vårt besök till klostret Vorotnavank som jag känner att min ledighet hinner upp mig. Där får vår lilla grupp vara ensam bland de tysta bergen vid det övergivna klostret. Svaga hundskall hörs långtifrån – varm sol, storslagna vyer och urgamla stenkors, khachkar, urgröpta i sten med de mest finstilta mönster. Kors som man började göra i sten för att de bättre skulle överleva den plundring och vandalism som den armeniska kyrkan sedan urminnes tider varit utsatt för. Där ligger jag i det varma gräset och blickar upp i det himmelsblå och känner hur då och nu möts – hur evigheten blir närvarande i nuet. Själen hinner ifatt kroppen och efter några dagar i det vackra landskapet Syunik fortsätter vi vår resa mot Karabakh.
Men det blir en annan historia – för Karabakh går det inte att skriva om utan att skriva om dagspolitik och de svåra frågar som dagens armenier kämpar med. Som en ung välutbildad kvinna i diasporan uttryckte det: ”Jo, vi har vår gamla kultur och historia, men kommer vi som nation att överleva eller är vi en så gammal kultur att det är dags för oss att försvinna och ge plats för något nytt?” Nej, tänker jag. Armenien med sin kultur och sin historia är en pärla. Inte minst för oss i väst som mer eller mindre förlorat känslan för och kontakten till vårt kristna kulturarv.