Uppåtsträvande körlängtan
Konsertrecension
KAMMARKÖR
●● Lentoon! Kampin Laulus 25-årsjubileumskonsert Dirigent: Kari turunen. Dellaira, Mäntyjärvi, Whitacre, tommola, Vasks, Mühlrad, Sipilä, Esenvalds, Zakaras, Pamintuan. Konservatoriet 23.4.
1990–91 var ett fint körår. De av Marjukka Riihimäki och Timo Lehtovaara grundade Grex Musicus respektive Kampin Laulu kom att berika den helsingforsiska kammarkörscenen på ett sätt som syns, och hörs, ännu i dag. Grex Musicus firar kvartsseklet i höst, medan ett år äldre Kampin Laulu i och med lördagens 25-årskonsert satte punkt för den i höstas inledda jubileumssäsongen.
Nuvarande dirigenten Kari Turunen går i sina företrädares fotspår och satsar friskt på mer eller mindre nyskriven musik som repertoarmässig stomme. Av jubileumskonsertens tio nummer var samtliga utom ett skrivna inom körens livstid och skojigt var dessutom att de två uruppförandena komponerats av sångare ur de egna leden.
Bägge representerar en tonalt lyssnarvänlig estetik. Jaakko Mäntyjärvi (f. 1963) hör till våra på körinstrumentet specialiserade förmågor och hans Väinämöinen uneksii lentävästä veneestään klingade lika idiomatiskt läckert som det mesta han skrivit. Samma gällde i mångt och mycket Teemu Tommolas (f. 1972) Ikarosinspirerade tonsättning Lähtö Knossoksesta, som kittlade örat lagom uppfordrande inom det lättillgängligas ram.
Här emellan återfanns hårt haj- pade amerikanske körtrendnissen Eric Whitacres (f. 1970) Leonardo Dreams of His Flying Machine (2001), som ytterligare ringade in konsertens tema av uppåtsträvande längtan, och även om jag själv aldrig förstått vad som är så speciellt med Whitacres musik måste jag erkänna att allt fungerar och känns lagom behagligt utan att ställa några som helst krav.
Norrskenets natur
Kvällens yngsta och äldsta tonsättarnamn, rikssvensken Jacob Mühlrad (f. 1991) och onödigt bortglömda Eero Sipilä (1918–1972) var trots allt av en annan kaliber. Mühlrad gav i An’im Semiraus (2013) prov på ett klangkänsligt idiom som gav mersmak, medan Sipiläs Diktoniustonsättning Fot mot jord (1969) imponerade med sitt uttrycksfulla nyttjande av ett begränsat grundmaterial.
Lettiske Eriks Esenvalds (f. 1977) Northern Lights (2012) föreföll i sin nyenkla estetik mer intresserad av öronsmekande melodier än norrskenets egentliga natur, medan litauiske Donatas Zakaras (f. 1979) Laiskai Sofijai (2011) tog ut de harmoniska svängarna mer vidlyftigt i sin uttrycksfulla tolkning av fragment ur berömde landsmannen Ciurlionis korrespondens med sin hustru.
Konserten inleddes och avsluta- des med tvenne veritabla rytmiska knockouter, amerikanske Michael Dellairas (f. 1949) störtsköna The Campers at Kitty Hawk (1998) samt filippinske John August Pamintuans (f. 1972) sanslöst svängiga Laudate Dominum (2013). Konsertens klart intressantaste verk var ändå Peteris Vasks (f. 1946) Litene (1993), där Uldis Berzins poem om Stalins massmord på lettiska officerare 1941 tecknades medelst överraskande fränt modernistiska åtbörder som stundtals rentav förde tanken till Erik Bergman.
Programmets relativa tidsmässiga och estetiska koncentration var en styrka likaväl som svaghet. Visst hade det varit intressant att höra hur den 32-hövdade ensemblen hade klingat i exempelvis renässans eller romantik, samtidigt som Turunens förmåga att närma sig varje enskilt stycke ur en tolkningsmässigt optimal synvinkel är imponerande.
Kampin Laulu rör sig på högsta möjliga amatörnivå, med en mestadels beundransvärd precision i musiceran- det, en äkta emotionell inlevelse samt överlag fräscha röster som främsta trumf, och om jag känner Turunen rätt är detta bara början.