NEKROLOG
Gitte Lauströer, HBL:s mångåriga Tysklandskorrespondent, har avlidit i sitt hem i Berlin efter en längre tids sjukdom.
Hon föddes 1943 i Helsingfors. Hennes föräldrar var Hilkka och Evan Englund, självlärd ljudtekniker och en banbrytare inom finsk ljudfilm. Gitte, som deras yngre dotter helst ville bli kallad, blev student från Bulevardens svenska flickskola och ville därefter ägna sig åt teater.
– Tysk-tyckare har jag blivit nästan mot min vilja: för att jag inte fick bli skådespelerska tröstade jag mig med att studera Theaterwissenschaft vid Kölns universitet, berättade hon i en intervju i HBL 1981.
Det blev sex år i Köln och ett kort äktenskap med den syriske radiojournalisten Noël Adjouri, i vilket sonen Nicholas föddes. Efter skilsmässan flyttade Gitte tillbaka till Helsingfors med sonen, avlade en kandidatexamen i de humanistiska vetenskaperna och arbetade som översättare och frilanskorrespondent för tysk radio. I början av 70-talet ingick i Hufvudstadsbladet också recensioner av tysk litteratur, signerade Gitte Adjouri.
Vid mitten av 70-talet återvände Gitte till Tyskland, nu till Västberlin, gifte sig med och skiljde sig från tvredaktören Alfons Lauströer, med vilken hon fick dottern Nina.
Gitte Lauströer blev HBL:s kulturmedarbetare i Berlin och försåg tidningen med hundratals recensioner, artiklar och reportage under perioden 1975–2012. Under årens lopp frilansade hon också för finskspråkiga och rikssvenska medier.
Tack vare Gitte Lauströer hade HBL under mer än tre decennier en representativ täckning av det tyska kulturlivet. Hon bevakade teateroch filmfestivaler, bokmässor och konstutställningar. Nyutgiven litteratur recenserades genast och i sitt sociala sammanhang. Genom kulturen återspeglades det tyska samhället under det radikala 70-talet, 80-talet med murens fall och 90-talet, då Stasiarkiven öppnades och sanningen avslöjades om vissa av det tyska kulturlivets ikoner.
I reportageboken Berlin, öppen stad (1983) ger Gitte Lauströer en livfull bild av sitt Västberlin, en pulserande och kaotisk plats i kontrast till Östberlins kommunistiska puritanism och det övriga Västtysklands välordnade duglighet. Hon besöker kvinnokaféer, homobarer, bordeller, turkiska ghetton och rättegångar mot nynazister. Berlin, öppen stad är ett tidsdokument, samtidigt som boken pekar framåt mot många nu aktuella frågeställningar.
Som Gittes familjevän och hen-
nes uppdragsgivare på Hufvudstadsbladet lärde jag känna henne som en kommunikativ och generös person. Hennes hem på Lützenstrasse stod öppet för vänner och kolleger. Hennes sporadiska besök på redaktionen i Helsingfors var alltid något av en händelse. Gitte svepte in, flickaktigt elegant, laddad med nyheter från det färgstarka och bohemiska Berlin.
Under sitt sista levnadsår drabbades Gitte Lauströer av en stor sorg. I maj 2015 dog hennes son Nicholas Adjouri av cancer. Han efterlämnade änka och tre barn, som nu sörjer Gitte tillsammans med hennes dotter Nina och dennas familj i Norge. I Finland saknas Gitte främst av sina syskonbarn Kasimir och Korinna Korsström samt av andra släktingar och vänner.