Shakespeareskeppet sjunker trots lysande Lysander
Enskilda rolltolkningar utgör ljuspunkterna i Ryhmäteatteris annars tama En midsommarnattsdröm på Sveaborg.
Med sprucken målbrottsstämma och tonårskroppens genanta gester förkunnar Lysander sin kärlek till Hermia.
Ung, lidelsefull förälskelse är motorn i Shakespeares komedi En midsommarnattsdröm. De fyra unga atenarna, som i sommarnatten flyr till skogen, är kära och galna, men riktigt på tok går det först när de vuxna lägger sig och försöker styra över deras känslor.
Noora Dadus fantastiska prestation i rollen som den kärlekskranke pojkspolingen Lysander, är behåll- ningen i en föreställning som annars aldrig riktigt lyfter.
En midsommarnattsdröm är en kär klassiker som de flesta i publiken känner till, vilket kräver att arbetsgruppen gör en egen läsning av verket. Problemet är att Ryhmäteatteris uppsättning saknar en sådan djärv tolkning.
Visst är sagoinramningen, som scenografen Janne Siltavuori och kostymören Ninja Pasanen åstadkommer i den gamla fästningen på Sveaborg, tjusig. Hertig Teseus och hans fästmö Hippolytas konservativa Aten består av kantstötta kolonner, medan den liberala skogen, där älvkungen Oberon och älvdrottningen Titania härskar, präglas av bjärt färgade blomsterbäddar och dansande älvor – en skara herrar i fladdrande, pastellfärgade tunikor.
Men den läckra ytan lyckas inte kompensera för avsaknaden av originalitet. Regissören Esa Leskinen nosar visserligen på klass, genus och sexualitet men så försiktigt att han inte åstadkommer någon ny eller egenartad läsning. Vissa manliga roller spelas av kvinnor och vice versa, men greppet känns inte särskilt banbrytande i våra dagar.
Att uppsättningen är så texttrogen visar sig också vålla problem eftersom ensemblen inte riktigt lyckas blåsa liv i Shakespeares språk på scenen. Textmassorna i kombination med det ställvis ganska långsamma tempot har en långrandig effekt. Dessutom dränks stora delar av replikerna av den fuktiga fästningens akustik.
Botten är toppen
Korta scener och enskilda rollprestationer ger ändå föreställningen tillfälliga lyft. Jarkko Pajunen gör en underbart dråplig tolkning av hantverkaren och amatörskådespelaren Botten som tillsammans med sina kamrater ska sätta upp tragedin Pyramus och Thisbe för att hedra hertigen och hertiginnan på deras bröllopsdag. Det resulterar i ett stycke teater-i-teatern, en show som bland annat rymmer Aarni Kivinens charmiga, levande mur.
Men självskrivna nyckelroller som Puck blir däremot mer osynliga. Att bara göra Sari Mällinens figur till ett väsande troll känns trist med tanke på den oerhörda potential den märkliga folkloristiska varelsen besitter.