En skärgårdsväg

Häromdagen körde vi ut i skärgården.

– Menar du att vi kan köra bil ända fram? sade mitt sällskap från storstaden förvånat.

– För femtio år sedan hade vi kanske varit tvungna att ta mjölkbåten, den där som kryssade mellan bryggorna för att ta hand om skärgårdskornas mjölk och föra den till mejeriet, svarade jag.

Vi körde i en gles rad med bilar och över en kort, enkelriktad bro tills mitt sällskap upptäckte en skylt med bilden av en bil som faller i vattnet från en kaj och förkunnade att vi nu kom till en färja. Den går över ett ganska smalt sund. Den ordinarie rymliga färjan var ur funktion och hade ersatts av ett mindre flak med plats för färre fordon. Där satt vi fast i en bilkö som fylldes på hela tiden. Mitt sällskap, som nyss vältaligt hade utbrett sig om storstadstrafikens hemskheter, iakttog förtjust allt som hände.

Vi kom med den fjärde färjeturen och fortsatte till en bro, som i väntan på att byggas om eller ersättas eller hur det nu var, har utrustats med en körfil, trafikljus och hastighetsbegränsning till 20 km i timmen. Mitt sällskap tyckte det var spännande när vi äntligen, efter ganska lång väntan, fick grönt ljus och kunde krypköra över. Utsikten från den höga bron är magnifik.

Själv har jag kört den här vägen så många gånger att jag sällan tänker på utsikter och vyer. Man vänjer sig, som bekant. Mitt sällskap pekade på allt hon såg vid vägen, från betande kor till skuttande rådjur. Vi kom till en kort bro och mitt sällskap insåg att vi verkligen körde i skärgården, från den ena holmen till den andra, ibland över broar, ibland över vägbankar. Här var det tidigare omöjligt att ta sig fram utan båt.

Vi fortsatte över två holmar till och nådde en lång vägbank som slutade vid ännu ett färjefäste. Det blåste kraftigt och vågorna slog mot vägbankens stenar. Vi fick vänta eftersom färjan befann sig på andra sidan om det breda sund vi skulle över. Den kom med rökpuffar och skrammel och när vi körde i land från den befann vi oss faktiskt i ytterskärgården. Längre än så kunde vi inte komma med bil, men ända fram till huset vi skulle besöka kunde vi köra. Färden hade tagit en timme och fyrtiofem minuter, något längre än normalt. – Vi har kört långt, utbrast mitt sällskap. – Javisst, hela sextiofyra kilometer, svarade jag torrt.