Se den stora bilden, Sipilä och Orpo!

Helsingin Sanomat (17.8) rapporterar om de förväntade effekterna av konkurrenskraftsåtgärderna på antalet arbetstillfällen. Enligt artikeln kan 1 000 arbetstillfällen inom staten och 5 000– 6 000 kommunala arbetstillfällen försvinna när man ökar arbetstimmarna per person. Finansministeriet har räknat ut att den ökade arbetsinsatsen per person ger staten en besparing på drygt en procent.

Vi har redan hundratusentals arbetslösa varför alla regeringens åtgärder som ytterligare ökar arbetslösheten känns cyniska, makabra och egoistiska.

En sådan konsekvensbedömning skulle nu vara påkallad som avslöjar hur många nya arbetstillfällen vi kunde få om staten agerade precis tvärtom och i stället för att öka antalet arbetstimmar per person skulle minska på timmarna. Arbetet skulle rimligtvis då fördelas bland flera arbetstagare, låt vara att lönen per person skulle sjunka något.

Vad skulle den åtgärden kosta? Hur mycket skulle vi spara in med färre arbetslöshetsersättningar eller förtida pensioner? Hur mycket mer skatter skulle vi få in? Vilken skulle den aktiverande effekten vara till exempel på den privata konsumtionen? Det finns många punkter att ta i beaktande.

Det är ett faktum att det i dag finns färre arbetstillfällen än förr, på grund av automatisering, utlokalisering till andra länder med mera. Därför borde väl arbetet nu omfördelas för att snarare öka antalet arbetstillfällen och inte minska, åtminstone tills man löser gåtan hur de lediga arbetstillfällena och arbetssökandena hittar varandra?

Att öka arbetstimmarna per person i syfte att öka konkurrenskraften blir knappast en personlig tragedi för någon. Men att regeringen med den åtgärden skapar tusentals arbetslösa blir nog personliga tragedier. Regeringen skjuter sig själv i benet. Dags att se den stora bilden, inte stirra på enskilda åtgärder och flytta effekterna av sparåtgärderna från ficka till ficka!