Villkorslöst expanderande musikaliskt universum

I Veli Kujalas musik förenas världsalltet, människan, nuet och det eviga perspektivet, skriver Mats Liljeroos.

SAMTIDA KONSTMUSIK ●●Veli Kujala: Hyperorganism Veli Kujala, kvartstondragspel & live-elektronik, Susanne Kujala, orgel. Stråkar från Uusinta Ensemble och Tampere Raw. (Alba)

Veli Kujala är en kosmiskt lagd musiker, alternativt musikaliskt lagd kosmiker. I Kujalas musik förenas världsalltet, människan, nuet och det eviga perspektivet på ett sätt som känns smått galet och helt och hållet härligt och att vår trendkosmolog par excellence, Esko Valtaoja, skrivit konvoluttexten för Kujalas första skiva med egen musik känns helt motiverat.

Hypermångsidige dragspelaren och improvisatören Kujala har nu vid fyrtio tagit det avgörande kvantsprånget in i tonsättardimensionen och det med alls icke oävet resultat. Den som känner Kujala vet att han, förutom trollkonstnärsfärdigheter på proffsnivå, besitter en av allt tänkbart genretänkande oavhängig musikalisk kreativitet, vilket inte minst skulle bevisas av den i våras utkomna Albaplattan Hyperorganism.

On the Strand of Remoteness, Bulgarian Infinity Series och Accordion Hyperoriental är typiska satstitlar i Kujalas verk och den knappt tjugo minuter långa CybOrgan för orgel, live-elektronik och stråkar samt den drygt trekvartstimmen långa Hyperchromatic Counterpoint för kvartstondragspel och ljudband ringar åskådligt in Kujalas av allt att döma ändlösa musikaliska universum.

Fördomsfria stilallusioner

Kujala rör sig lika problemfritt som uppfinningsrikt mellan stilar, tidsåldrar och estetiska uttryckssätt och det enda, temporärt lätt irriterande draget är en viss tendens till repetitivitet à la amerikansk minimalism och Pärt. Detta visar sig dock vara en effekt- och affektbärande parameter bland andra och Kujala demonstrerar redan från de första tonerna att han går sina egenmäktigt utstakade vägar.

Det elektroniska elementet är sofistikerat och mestadels fantasifullt förverkligat även om det, klokt nog, mera sällan får en central innehållsmässig roll. Det får däremot Kujalas vettlöst virtuosa dragspelstrakterande, liksom hustrun Susanne Kujalas uttrycks- och klangmässigt mångfasetterade orgelspel.

Veli Kujala är en musiker som på sätt och vis inte passar in i det konformistiska inhemska musiklandskapet men som i kraft av dels sitt osedvanliga tekniska kunnande, dels sina fördomsfria stilallusioner samt vilda tanke- och idémässiga konnotationer ändå tar sig sitt behövliga utrymme. Och detta är rimligtvis blott begynnelsen på det kujalaska musikuniversumets villkorslösa expansion.