Öppet brev till statsminister Sipilä

Vänligaste statsminister, du lekte säkert en hel del som liten, precis som vi. Du gillade säkert också att lyssna på sagor, precis som vi gjorde, och att efteråt tjusas av och låtsas vara med i dem. Det brukar barn i hela världen göra, om de har någon som berättar sagor för dem.

En av våra favoritsagor är en storslagen kamp mellan makt och frihet. Den handlar om två vackra, befolkade dalar och om två bröder på äventyr. Den handlar också om döden.

Vi har många gånger tänkt på den här sagan, speciellt ofta den senaste tiden. Vi minns lillebrors hisnande syn när han närmar sig Törnrosdalen och får syn på den, ”å, den var lika vacker som Körsbärsdalen, där den låg i morgonljuset med sina små hus och gårdar och sina gröna sluttningar och blommande törnrossnår.”

Vi minns hur vi föreställde oss de fredliga folken, de som bodde i Körsbärsdalen och haft tur, och de som bodde i Törnrosdalen och var illa ute. Törnrosdalborna hade det dåligt ställt för att det gick en mur runt hela Törnrosdalen, ”en hög mur som Tengil hade tvingat människorna där att bygga, eftersom han ville ha dom till trälar i evig fångenskap. […] Här hade människorna förut i alla tider färdats fritt mellan dalarna, nu fanns där bara en stängd port, och man måste vara Tengilsman för att komma igenom.”

Vänligaste statsminister, i dagens värld finns, för att teckna suddiga streck skarpa, precis som i sagan två åtskilda dalar. I dag består dalborna å ena sidan av européer, som har möjlighet att röra sig fritt och bosätta sig nästan var de vill, utan att bli stoppade av Tengilsmän. Å andra sidan är dalborna utomeuropéer, som inte har en chans att röra sig fritt, varken mellan Europa, Mellanöstern och Nordafrika eller på sina hemorter, utan att vara utsatta för systematisk terror. Det är en uppdelning som inte tål dagsljus.

I sagan övervinner bröderna terrorn tillsammans med folket. Redan som barn lärde vi oss att nyckeln låg i samarbetet mellan Körsbärsdalens och Törnrosdalens folk, inte i att acceptera hoten.

Vänligaste statsminister, nu tror vi inte att du är speciellt intresserad av att solidarisera med den grymme Tengil, det är det få som är. Men oj så lätt det är att bli en Tengilsman i ledet.

Nu önskar vi därför att du tänker efter, riktigt noga, vilken historia du är med om att skriva. Vi önskar att den första punkten i den historien är att i samarbete med inrikesministern ändra på din regerings asylpolitik. I vår europeiska dal vill vi inte vara med om att upprätthålla stängsel, eller ännu värre, vara med om att tyst acceptera ett system som skickar människor i döden.

Det här önskar vi i egenskap av helt vanliga medborgare, vi som jobbar på golvet som dalen står på. Vi är småföretagare, byggarbetare och servitriser, till vardags står vi på butiks- och förlagsgolvet. Det är samma golv som syriska, afghanska och irakiska medborgare arbetade på innan det började brinna. Det är ett golv som också i Finland skulle brinna om någon tuttade eld på det.

Vänligaste statsminister, hellre än att springa Tengils ärenden – ville du inte agera som Skorpan eller Jonatan Lejonhjärta?

ARVID LÖNNBERG kontaktledningsmontör AMANDA ABBORRE servitris FREDRIK LÖNNBERG byggnadsarbetare REBEKKA SALONEN butiksbiträde ANTON LÖNNBERG företagare HANNA KURTÉN redaktör

Citat ur Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta (1973), s. 93 och 94.