Mörkrets hjärta

Med en klump i bröstet som vartefter blev allt större läste jag Gunnar Högnäs bedömning av den kristna religionens väsen (1.9). Insändaren var skriven med författarens hjärteblod. Högnäs fäster läsarnas uppmärksamhet vid en mycket sjuk punkt i den kristna traditionen och kristendomens historia. ”Det finns ingenting ...medmänskligt i den ritualslakt som är Bibelns nav.”

Samtidigt som jag på många punkter håller med Högnäs är jag tacksam över att jag som ung fick en möjlighet att studera teologi vid vetenskapliga institutioner. Det gör att jag kan se också konstruktiva sidor i kyrkans historia och att jag har fått perspektiv på korset som symbol.

I medeltida kyrkokonst ser man då och då på altaruppsättningar en skulpterad bild av hur Gud Fader i himlen med öppna armar tar emot Sonen som offrar sig själv för mänsklighetens synder. Här beskrivs hur Gud krävde att Jesus som människa skulle avrättas på ett våldsamt sätt. Det berodde på att Faderns ära var naggad i kanterna på grund av människornas avfall från honom. Det enda som kunde rädda dem från fördömelse var ett försoningsoffer. Jesus offrade sig i mänsklighetens ställe.

Lyckligtvis lärde jag mig som teologiestuderande att detta var en extrem tolkning av Nya testamentets försoningslära. Det alternativ som mina lärare fäste min och mina studiekamraters syn på var sådana utsagor i Nya testamentet och den kristna traditionen enligt vilka Gud inte krävde ett offer utan att han själv gick in i lidandet. Han utsatte sig själv för människornas hat utan att upphöra att älska dem. Den kärleken är en korsmärkt kärlek. Då blir det inte fråga om att Guds kärlek är en orwellsk omskrivning av hans brutalitet.

Men om Sonen inte är Gud själv blir den teologiska konsekvensen lätt sådan den beskrivs av Högnäs. KARL-GUSTAV SANDELIN Ekenäs