Mer än bara attityd krävs
KONSERT ●●Orquesta Típica Fernández Fierro, Cimbalom Duo. Festspelstältet 31.8.
■ Ibland funderar man på vad det riktigt är som lockar folk till konserter, i detta fall i Festspelstältet. Emellanåt tycks det nämligen vara allt annat än musik – speciellt kvällens inledande artist – lyckades tyvärr inte tysta alla rastlösa och pratsamma åhörare.
Cimbalom Duo som inledde onsdagens konsert bestod av två rasande skickliga specialister på ungersk cimbalom, Kálman Balogh och Miklás Lukács. Cimbalom kunde beskrivas som en cittra man spelar på med klubbor. I ungerska folkmusikorkestrar utgör den ofta motorn, med såväl rytm, basgångar som harmonier.
I duo blev cimbalom-rollen naturligtvis rätt annorlunda. Klangen kändes nu betydligt närmare pianot (pianots mekanism bygger också på klubbor som slår på strängar), möjligheterna till finstilta nyanser var större och herrarna experimenterade till och med med att lyriskt knäppa på strängarna utan klubbor (tänk kantele). De medel man använde sig av var rätt begränsade, emellanåt trängdes man lite väl mycket om samma frekvenser och konsertuppträdandet baserade sig på endast själva musiken. Alltså var det inte så förvånande att en del av publiken inte riktigt lyckades koncentrera sig.
Duon skulle platsa hur bra som helst vid till exempel Kuhmo kammarmusikfestival eller något liknande evenemang. Själv njöt jag däremot, efter att ha vant mig vid kombinationen, av alla små nyanser och det finfina musikerskapet. Det blev en rundresa bland folkmelodier i Ungern och på Balkan, men också lätta bugningar åt blueshållet.
Kvällens huvudartist var argentinska Orquesta Típica Fernández Fierro, känd för sin tajta och fysiska attityd som snarare kommer från gatan, från punk och rock’n’roll, än från eleganta salonger och konsertsalar. Musikaliskt sett bugar man mot tangons guldålder och använder sig enbart av stråkar och bandoneón-dragspel. Sångsolisten Julieta Laso beter sig som en rockstjärna men sjunger frimodigt, emellan- åt väldigt nära deklamerande tongångar. Deras attityd är uppiggande på tangofältet, och på sätt och vis knyter man ju an till tangons rötter i slum och bordeller. I Finland var endast tio av tretton musiker med.
Ju längre kvällen löpte, desto mer saknade jag texterna, tyvärr var det nämligen svårt att uppfatta orden. Varje låt är en egen historia och utan text låter de väldigt lika varandra. Ensidigheten är överlag orkesterns största problem, men också det att man bygger ihop helheten av idel
Själv njöt jag däremot, efter att ha vant mig vid kombinationen, av alla små nyanser och det finfina musikerskapet. Tove Djupsjöbacka
korta stycken. Två-tre minuter spel, applåder, tystnad (förvånansvärt lång tystnad). Det kanske fungerar på gatan eller någonstans där folk pratar på samtidigt och är högljudda, men i en konsertsituation med en tyst och koncentrerad publik skulle jag nog satsa på en lite annorlunda helhet, ens spela några låtar attacca utan dessa eviga pauser. Själva spelet och hantverket behärskar Orquesta Típica Fernández Fierro briljant, men en konsert är mer än så.