Rautavaaraoperans fördröjda premiär
Efter fem decennier i skrivbordslådan fick Rautavaaras Gruvan upprättelse i Budapest. Wilhelm Kvist såg urpremiären på Ungerska statsoperan.
OPERA Dubbelurpremiärer på Ungerska statsoperan i Budapest 21.10. ● Gruvan av Einojuhani Rautavaara. ● Kärlek av Judit Varga. ● Dirigent Tibor Boganyi, regissör Vilppu Kiljunen, scenograf Antti Mattila, kostymer Piia Rinne. I rollerna (Rautavaara): Tommi Hakala, Adrienn Miksch, Béla Laborfalvi Soós, Péter Fried, B. Atilla Kiss, Ferenc Cserhalmi, Gergely Ujvári, Zsuzsanna Bazsinka. I rollerna (Varga): Éva Balatoni, Gabriella Fodor, Boldizsár László, Mária Farkasréti, Veronika DobiKiss, Dániel Roska, Tamás Vass, András Kőrösi.
Föga anade Rautavaara hur politiskt brännhet hans första opera Kaivos(Gruvan) skulle bli när han skrev verket i slutet av 1950-talet. Under en vistelse i Schweiz hade han stött på ungerska flyktingar och hört deras berättelser om våldet och förtrycket under folkresningen föregående höst. Samma kväll satte han i gång med att skissa på operan.
Gruvan skulle komma att placeras högst på juryns lista i Wihuristiftelsens och Nationaloperans kompositionstävling, men den tillläts inte vinna i det finlandiserade Finland, där etablissemanget gjorde allt för att inte stöta sig med den stora grannen. Att operan nu – efter att ha vilat fem decennier i skrivbordslådan – första gången sätts upp just i Budapest hänger samman med att det denna söndag gått 60 år sedan revolten i Ungern startade, en minnesdag som högtidlighålls i hela landet.
För Rautavaara kom Gruvan att bli en metafor för det instängda samhället. Syftningarna på Partiet, Revolutionen och Kommissarien är förstås uppenbara, men i övrigt är handlingen komplex och mångbottnad. Mycket kommer att kretsa kring individens ansvar i en situation där hela den omkringliggande världen är i förändring. Skall man som Marko vara ung och rebellisk eller som Prästen mana till lugn? Eller kanske som Simon motvilligt axla ett större ansvar än man kanske vill? Och är det fel att som den enda kvinnogestalten, Ira, ha en egen vilja och driva en egen agenda? Från Gruvan försöker man förgäves få kontakt med omvärlden, innan det krisar till sig och oväntade lösningar uppenbarar sig.
Det mest anmärkningsvärda är hur väl Rautavaara i Gruvan använder sig av tolvtonstekniken och hur han anpassar den för sina egna ändamål. Över musiken finns inte det minsta drag av estetisk tvångströja, snarare visar Rautavaara redan här prov på skicklig hantverkskonst. Musiken har stänk av både webernsk expressivitet och Mahlers eller Schönbergs senromantik, men framför allt kan man skönja fröna till de musikaliska motiv som Rautavaara utvecklade i sin senare produktion. Den huvudsakliga af- fekten är elegiskt sorgmodig, något som förmedlas tydligt av operaorkestern.
Att operan sjungs på originalspråket finska är ambitiöst och det säger sig självt att det varit till stor nytta att ha en finländsk-ungersk dirigent som Tibor Bogányi för att övervinna alla språkliga och estetiska hinder. Tommi Hakala (Simon) är den enda finländska sångaren, men också hos de andra blir texten mestadels tydlig med undantag för enskilda ord. Sångarnas vokala kvaliteter var i de flesta fall ypperliga och speciellt kommer man att beundra Béla Laborfalvi Soós (Kommissarien), Atilla Kiss B. (Marko) och Adrienn Miksch (Ira). Gruvarbetarnas (körens) finska accent blir förvånansvärt autentisk om man tänker på den finska som i dag talas på många byggen.
Den största invändningen gäller då iscensättningen. Den avskalade fonden med metallplåtarna fungerar i sig bra, men när kören gång efter annan springer upp och ner i trappan känns upplägget onödigt schematiskt. Betydligt mera lyckad är då samma teams uppsättning i kvällens andra urpremiär, ungerska tonsättaren Judit Vargas Kärlek, baserad på Tibor Dérys noveller och ett filmmanuskript av Károly Makks och Péter Bacsós.
Verket är löst besläktat med Rautavaaraoperan genom tematiken med en politisk fånge. Fången är ändå i det här fallet frånvarande under största delen av operan och i stället kommer det mesta att handla om hans fru, som besöker sin döende svärmor. När sonen anländer är det redan för sent och det är här hela operan kulminerar. Fasaden rämnar och plattan där handlingarna utspelat sig dras undan långt bort i periferin. Allt förändras.
Det är rörande hur operorna introduceras för publiken med videohälsningar av både Varga och Rautavaara (i Rautavaaras fall en text som läses upp på ungerska). Varga förklarar att ny musik ofta väcker avsky hos publiken, men försäkrar publiken att den kommer att gilla hennes musik. Som för att göra musiken mera publiktillvänd vidareutvecklar hon bekanta motiv ur operalitteraturen (inte minst Tosca) som bakas in i behagliga ljudvärldar som påminner om exempelvis John Luther Adams. Också här gör orkestern och solisterna förtjänstfulla insatser, så speciellt Gabriella Fodor (Luca), Éva Balatoni som den gamla kvinnan och Boldizsár László (János).
Operakvällen föreföll nästan viktigare för den finländska publiken som var välrepresenterad på premiären än för den ungerska publiken, som bara fyllde salen till hälften.
Operorna ges till den 3 november.