Åtminstone är jag emot
● Den brittiske mannen står i beråd att hoppa ut ur flygplanet. En oroad europé från kabinpersonalen erbjuder britten en fallskärm, men han svarar att han klarar av hoppet alldeles utmärkt med enbart den brittiska flagga han stolt håller i handen.
Karikatyrbilden som symboliserar Storbritanniens utträde ur EU spred sig som en löpeld när resultatet av folkomröstningen klarnade i juni. Men det är först nu som allvaret bakom den talande skämtteckningen börjar gå upp för britterna.
Pundets kurs rasar, dåliga villkor för ett utträde vägs mot alternativ som är ännu sämre och till råga på allt har skottarna börjat plocka fram sina fallskärmar.
En majoritet av britterna valde alltså att rösta emot. Viktigare än vad alternativet brexit egentligen stod för var att rösta emot alternativet EU.
I den amerikanska presidentvalskampanjen använder Donald Trump samma taktik. En röst på Trump är en röst emot etablissemanget. Exakt vad detta etablissemang består av varierar från dag till dag, men åtminstone är en röst på Trump en röst emot de flesta etablerade politiker och kvalitetsmedier i USA.
Trump påminner om tonåringen som med bestämdhet vet att allt skulle vara bättre om man bara slapp gå i skolan och slapp äta fisk.
Trump och hans anhängare påminner om tonåringen som med bestämdhet vet att allt skulle vara bättre om man bara slapp gå i skolan och slapp äta fisk.
Den gemensamma nämnaren mellan brexit och Trump är, förutom att de flesta utlänningar möts med största misstänksamhet, att fakta i kampanjerna är på undantag. I och med att de flesta kvalitetsmedier är uttalade fiender fungerar en faktakoll enbart som ytterligare bevis på att avsändaren verkligen är en fiende.
I Storbritannien målades exempelvis den felaktiga summan 350 miljoner pund upp med svarta bokstäver. En summa som man påstod sig hellre kunna använda till att bekosta nationell hälsovård än att betala som tvångsavgift till EU – varje vecka!
Trump tar ut de faktabefriade svängarna ännu mer och hävdar att hela presidentvalet är riggat för att gynna motkandidaten Hillary Clinton.
Tyvärr verkar det som om den enda medicinen mot den här populismen är ett hårt uppvaknande. Först när protestalternativet konkretiseras och nej-sägaren får makten, med tillhörande ansvar, börjar man se att kejsaren saknar kläder.
I Finland valde nästan 20 procent att hoppa med den sannfinländska flaggan. Även då var den röda tråden att rösta emot resten. Nu när partiet har fått chansen att visa vad det egna alternativet verkligen står för är det inte längre lika roligt.
Hälften av de som hoppade då har redan ångrat sig.