Djupa fjordar och branta berg
Västra Norges fjordlandskap anses vara Skandinaviens mest spektakulära natur. Här finns vattenfall längs branta stup, spegelblanka fjordar, glaciärer som hänger över sluttningarna och miljöer som sätter spår i besökaren.
Sognefjorden är Norges längsta och djupaste fjord. Över 200 kilometer sträcker den sig från kusten norr om Bergen till nationalparken Jotunheimen. Expressbåten kryssar över fjorden och det är en mäktig känsla att veta att den djupaste delen når ner till mer än 1 300 meter under den klara ytan. Det är fukt i luften, dimman hänger över vattenytan, och de omgivande bergstopparna, som på sina håll reser sig 1 700 meter, skymtas stundtals genom molnen. Solstrålar bryter samtidigt igenom med jämna mellanrum; klimatet här i västra Norge förändras kontinuerligt och med tvära kast. Klimatet passar frukt och bärodlingar och längs med fjorden växer äppel- och plommonträd.
Konstnärerna kom först
Båtresan från Bergen till Balestrand tar knappt fyra timmar med dagens moderna expressbåtar. I slutet av 1800-talet tog det betydligt längre tid att ro hit 200 km från Bergen, men det hindrade inte turister som ville uppleva den vackra naturen. Ett populärt resmål var Kviknes Hotel i Balestrand.
– De första som kom hit var konstnärer som ville avbilda landskapet genom sina tavlor. Man kan kalla tavlorna de första turistbroschyrerna, berättar Sigurd Kvikne, som numera driver hotellet vidare tillsammans med sina syskon några generationer efter att familjen Kvikne tog över verksamheten 1877.
Sognefjorden var tidigare den enda transportmöjligheten från Bergen genom de otillgängliga bergen; djupt in i fjordlandskapet. Sekelskiftets kändisar flockades till Kviknes Hotel. Kanske var det utsikten mot bergen och fjorden som lockade, eller den alpinfluerade exteriören. Även kungligheter som tyske kejsaren Wilhelm II återkom ofta till hotellet som fortfarande har 25 rum i den historiska delen av byggnaden. En tillbyggnad under 1960-talet lade till 165 rum, för resenärer som vill komma billigare undan och som inte är lika nostalgiska över att bo i de ursprungliga trärummen.
Turistvägar
I Norge finns 18 så kallade nationella turistvägar; en av dem är på Gaularfjellet. Vägen som byggdes 1936–38 slingrar sig 114 kilometer längs Sognefjorden, förbi forsar och vattenfall, som mest 784 meter över havet. Vintertid är den stängd på grund av lavinrisken. Vi har bytt båt mot bil som färdas på den smala och slingrande asfaltvägen. För det mesta är den inte bred nog för mötande trafik. Längs vägen betar får mellan röda ladugårdar, överallt är det frodigt och grönt, till och med på trähusens tak vars plankor är täckta med gräs och mossa. Bark och björknäver är ett gammalt sätt att isolera mot fukt i ett landskap som får mycket nederbörd, och används fortfarande på vissa håll.
– Gräset på taket suger upp vattnet så du får ett vattentätt tak, förklarar guiden Jostein By.
Vi stannar till vid nybyggda utsiktsplatsen Utsikten, dit blicken når över Vetlefjorden nedanför och mot 1500 meters bergstoppar och djupa raviner. Utsikten balanserar på en klipphylla 700 meter över havet. Vi fortsätter genom vattenlandet som området kallas, ett passande namn särkilt nu när flodernas vattenmängd har ökat till följd av en ovanligt blöt sommar. På de branta bergsidorna skördar bönderna gräs med hjälp av specialdesignade traktorer. I det brutna skogslandskapet lever kronhjortar, rävar, kaniner och fågellivet är rikt; på sistone har havsörnar gjort en stark återkomst bland fjordarna. De enda djur jag ser är emellertid får, får och ännu fler får. De rör sig fritt i bergen under sommaren fram till hösten då de samlas in. Låter som en lätt lunch för en björn eller varg. Det är det också,
därför tillåts inte rovdjuren enligt lag att finnas i västra Norge.
– De lever vid gränsen till Sverige och i andra områden, men inte här. De skjuts direkt om de kommer hit, förklarar Jostein By.
Turistvägen har fått sitt namn av floden Gaula och kommunen Gaular. Floden är vild med forsar som inte är tämjda av utbyggd vattenkraft och den räknas som en av landets främsta för laxfiske. Jordbrukarna här äger största delen av marken och har rätt att använda sina egna små vattenkraftverk i vattenfallen och bäckarna.
Bilen passerar en skylt som säger att vi kommit in i Førde kommun. Befolkningen ligger stabilt på 13 000 invånare. Jordbruken är enligt Jostein By mer en livsstil än en huvudsaklig inkomstkälla.
– Vi har ju inga trafikstockningar här så det är okej att lägga lite extra tid på att ta sig till jobbet. Dessutom får man njuta av omgivningarna varje dag i bilen, ler han.
Galleri och glaciär
Vi stannar till vid Astruptunet, där konstnären Nikolai Astrup bodde med sin familj, och som nu är ett
museum. Solen lyser upp trähuset och det grästäckta taket, och för ett ögonblick känns det som att jag förflyttat mig från Sogn og Fjordane fylke till Fylke i Sagan om ringen; med filmens mossiga miljöer, sprängfulla av klorofyll. Utsikten från huset som ligger på Jølstersjöns södra strand gav konstnären inspiration till sina tavlor. I byggnaden intill finns ett galleri med en permanent utställning av Astrups konstverk.
Vi fortsätter in i samhället Fjaerland. Här ligger Europas största fastlandsglaciär Jostedalsbreen som har gett namn åt nationalparken med samma namn, vars halva yta täcks av glaciären.
Landskapet är format av glaciärer och för att få en närmare titt beger vi oss till Jostedalsbreens glaciärtunga Bøyabreen där sjön nedanför färgats med smaragdgrönt mineralrikt vatten. Ljudet av vattenfall som forsar nedanför de branta klipporna runt glaciären spär på naturupplevelsen.
By full av böcker
I Fjaerland som har 280 innevåna- re ligger bokbyn Mundal där många av husen är fullproppade av ett par hundra tusen begagnade böcker. Mundal är en pittoresk by och har varit en mötes- och handelsplats i över hundra år. Allt ser till stor del fortfarande likadant ut med Hotel Mundal från 1891 som har behållit den gamla träexteriören och interiören där guider och äventyrare brukade träffas. Hotellet, lador och båthus ligger längs den gröna Fjaerlandsfjorden som är en del av Sognefjorden.
Bokbyn är öppen dagligen från maj till mitten av september och i juni hålls en bokfestival i byn. Böcker står uppradade intill vägen och besökare ombes att lägga småpengar i trälådor bredvid. Befolkningen lever av fårskötsel och den turism som det allt större intresset för bokbyar medför.
På färjan över Lustrafjorden har amerikanska paret Susanne och Tom Schriefer från Minnesota tagit med mountainbikes som de hyrt för dagen. De vandrar, cyklar och kör bil i västra Norge under tio dagar.
– Tiden räcker inte till, det är verkligen spektakulärt här, säger Susanne Schriefer.
På båten finns även amerikanska smekmånadsparet Katie och Jason Prewitt från Missouri. De tycker att september är en bra månad att komma hit eftersom det är färre turister då.
– Temperaturen ligger runt sexton grader, så det är alldeles lagom nu, säger Katie Prewitt.
Vikingakonst
När båten lägger till vid kajen i byn Urnes går samtliga passagerare upp för en brant backe, förbi hallonodlingar och fruktträd, för att uppleva Norges äldsta stavkyrka. På toppen av en kulle breder den Unescomärkta kyrkan från 1130 ut sig. Kyrkan är vackert utsmyckad av vikingakonst och kristna motiv. När man på andra håll i Europa byggde stenkyrkor utvecklades vikingarnas intresse för träsnide och ett stort antal stavkyrkor byggdes i Norge. Av omkring 1000 finns idag 28 kvar. Urnes stavkyrka är den äldsta och mest utsmyckade med nästan 900 år på nacken. Efter båt och bil är det dags för tåg. Genom Aurlands kommun går Flåmsbanan mellan Flåm och Myrdal. Banan tog tjugo år att bygga och stod klar 1940. Sträckan är två mil och det tidigare koleldade lokomotivet har bytts mot ett eldrivet tåg, som dock har behållit sin gamla charm och struktur. Både National Geographic och Lonely Planet har lovordat järnvägen; och under en timme upprepar jag ordet wow många gånger lagom högt med fönstret neddraget. Vi svischar genom ett tjugotal tunnlar, förbi otaliga vattenfall, skogar, och cyklister. Parallellt med järnvägen går grusvägar där cyklister på mountainbikes tar sig an Rallarvägen som är en av Norges populäraste cykelleder. Vid Myrdals station som ligger på 867 meters höjd byter vi till ett tåg som går till Bergen, en resa på knappt tre timmar. Bergen är slutdestinationen för äventyr i Norges fjordlandskap. Eller startdestinationen för nästa resa.