Det finns en bättre plats för Guggenheim
En arrogant och lösryckt nybyggnad i Södra hamnen vittnar bara om onödig undergivenhet. Varför inte placera ett eventuellt Guggenheimmuseum i anslutning till Arkitekturmuseet och Designmuseet, frågar arkitekten Mauri Korkka.
I början av hösten beslöt regeringen i samband med budgetförhandlingarna att staten inte deltar i kostnaderna för ett Guggenheimmuseum i Helsingfors. Man kan vara för eller emot det planerade museibygget, det positiva med regeringens besked var att en extra tidsfrist nu ger möjlighet till överblick och eftertanke. Man kan fundera över hur man kunde gå vidare för att på lång sikt nå ett så lyckat resultat som möjligt.
I den internationella arkitekttävlingen om museet deltog drygt 1 700 arkitektgrupper världen över. Det var en otrolig satsning och Helsingfors fick välkommen positiv synlighet ute i världen. Det skulle därför vara snopet om hela museiprojektet rann ut i sanden eller sopades under mattan. Samtidigt är det på sin plats att framhålla vad de flesta arkitekter tänkte efter tävlingen men undvek att klart säga ut: Tävlingsresultatet visade att valet av byggnadsplats inte var väl genomtänkt. En så gott som omöjlig utgångspunkt ledde till att förtjänstfulla tävlingsförslag inte lyckades övertyga, när det gällde att naturligt ansluta sig till omgivningen.
Tävlingsområdet inträngt mellan strandlinjen, trafikleder och tunga hamnfunktioner bidrog till att de prisbelönta förslagens arkitektur inte fick det entusiastiska mottagande, som skulle ha behövts för att ge museiprojektet vind i seglen. Nu fick tävlingsresultatet en motsatt effekt. Tveksamheten vad gäller själva arkitekturen bidrog vid sidan av kostnadsfrågan till att museiprojektet nu riskerar att hamna i en återvändsgränd.
Den aktuella frågan lyder: Hur komma vidare med hedern i behåll?
Första steget
Hufvudstadsbladet publicerade i tävlingens efterdyningar (HBL 13.6.2015), en debattartikel av arkitekt Erik Adlercreutz, i vilken han betonade att planeringen och utbyggnaden av Södra hamnen behöver ”en vägkarta”. Kartan skulle innehålla en strategi för att bättre beakta hela områdets kulturella potential, både med tanke på stadsbor och turister. Området får inte bebyggas utan eftertanke eftersom varje nybyggnad i sin tur påverkar eller begränsar den fortsatta utvecklingen av området. Adlercreutz antog att Guggenheimmuseet kunde förverkligas också på ett annat sätt, och att tävlingsområdet borde bevaras som en framtida resurs.
Adlercreutz fick stöd av sin kollega, professor emeritus Tore Tall- qvist (HBL 24.6.2016) vad gällde själva idén om en vägkarta. Samtidigt stödde Tallqvist förslaget om ett välkomstcentrum för Helsingfors turister, och menade att centret kunde vara en mera varsam öppning för den föreslagna vägkartan än det massiva museikonceptet. Välkomstcentret kunde enligt honom också hitta en lämplig plats i ändan av Södra kajen vid kanten av Observatorieparken.
En frihandsteckning (se bilden) visar hur välkomstcentret skulle kunna sprängas in i Observatorieparkens åtta meter höga bergssluttning i ändan av Södra hamnen. På bilden syns Tyska kyrkan ovanför det nya centret. De med gult markerade väggytorna svarar mot centrets synliga delar mot stranden. Välkomstcentret kunde förverkligas med en modern arkitektur, som får sitt innehåll och sin styrka utifrån platsens egna möjligheter. Centret kunde samtidigt hälsa turister välkomna till hela landet. Här kunde Helsingfors turismnäring få en behövlig vitamininjektion i en situation, då staden rejält har hamnat på efterkälken efter Köpenhamn, Oslo och Stockholm.
Den största delen av välkomstcentret skulle enligt den bifogade bilden kunna byggas in i berget under Observatorieparken och ha sin huvudentré och en mindre förplats på Södra hamnens nivå. I de underjordiska utrymmena skulle välkomstcentret presentera Finlands historia och dess nutid, och arkitektoniskt utgöra en världslig och profan motsvarighet till Tempelplatsens kyrka i Främre Tölö. På parknivån upptill kunde en lätt konstruerad parkbygg-
nad inrymma en kaférestaurang med en storslagen utsikt över Södra hamnen.
Andra steget
Välkomstcentret gav uppslag till en ny idé om placeringen av Guggenheimmuseet. Den som bekantar sig närmare med kvarteren bakom Södra hamnen förvånar sig över hur nedsatt området kring Gardeskasernens södra ända och dess gamla manege är. Den historiskt värdefulla manegen är i dag i ett bedrövligt tillstånd och de intilliggande kasernbyggnaderna från ryska tiden bildar en bakgårdsmiljö och en flaskhals på området mellan Tyska kyrkan och Johanneskyrkan. Bakom dessa byggnader, på andra sidan Kaserngatan, utgör Arkitekturmuseet och Designmuseet ett gemensamt kvarter.
Osökt infinner sig uppslaget: hur vore det att låta Guggenheimmuseet ta över manegen och de intilliggande kasernbyggnaderna. Härifrån kunde man ordna en underjordisk förbindelse med det blivande välkomstcentret och tillsvidare lämna tävlingsområdet vid Södra hamnen orört. Guggenheim skulle kunna utveckla en helt ny urbanitet i anslutning till de existerande museerna. Ett amerikanskt koncept förverkligat i gamla ryska kaserner skulle med tanke på ett litet lands identitet och självkänsla vara ett mera lockande projekt än en arrogant och lösryckt nybyggnad, som vittnar om onödig undergivenhet. Den alternativa placeringen erbjuder en lösning, som både Guggenheimmuseet och stadskulturen skulle dra nytta av. Konceptet har vad jag förstår alla förutsättningar att med en arkitektoniskt annorlunda infallsvinkel få internationell synlighet. Det förutsätter att Guggenheimstiftelsen, de berörda fastighetsägarna och beslutsfattarna uppfattar poängen och uppvisar en exceptionell vilja att ompröva utgångsläget.
Mitt förslag är att man utreder möjligheten att förverkliga Guggenheimmuseet i Helsingfors i anslutning till Arkitekturmuseet och Designmuseet och att man ger planeringsuppdraget till arkitektbyrån Moreau & Kusunoki, som vann första priset i tävlingen i fjol.