Förintelsen sedd från Finland
Släkten Blaugrund var en av hundratals som mördades under Förintelsen i Polen. Den hade också en gren i Finland. Simo Muirs bok om de två familjerna blir en nyvärdering av det judiska folkmordets roll i Finlands historia. Vi var en del av skeendet trots d
SAKPROSA ● Ei enää kirjeitä Puolasta. Erään juutalaissuvun kohtalonvuodet. Simo Muir, Ill. Tammi 2016
Simo Muirs Ei enää kirjeitä Puolasta. Erään juutalaissuvun kohtalonvuodet (”Inga brev från Polen längre. En judisk släkts ödesår”) är som alla Förintelseskildringar egentligen outhärdlig läsning. Med orubblig saklighet skildrar boken i detalj den polskjudiska släkten Blaugrunds undergång, så när som på ett par personer, i dödslägren 1939–1943.
Av Polens före kriget 3,5 miljoner judar överlevde ungefär tio procent, så det finns hundratals historier som den Muir berättar. Orsaken till att det kommer ut en bok om släkten Blaugrund på finska är att den hade en gren i Finland och att man via släktkontakterna ganska noggrant kan följa processen som slutade med att de som bodde i Polen nästan utan undantag mördades.
Materialet boken bygger på är dels de brevkort medlemmar av släkten lyckades skicka till Finland ända fram till 1943 då de alla var antingen döda eller internerade i arbetsläger, dels intervjuer med de få överlevarna och slutligen allmänna framställningar av Förintelsen, till exempel krönikan från gettot i Lodz som utgavs 2007.
Sommarlov hos farmor i Polen 1939
Bernhard Blaugrund, centralgestalt i boken, var född 1889 i Janóv i sydvästra Polen, då en del av Ryssland. I slutet av första världskriget sårades han och fördes till Helsingfors för vård. På sjukhuset sköttes han av Vera Linder, dotter till en judisk soldat från Lettland som fått tillstånd att bosätta sig här. Det ledde till äktenskap och 1919 fick Blaugrund finskt medborgarskap. Han etablerade sig som textilhandlare med kontor på Centralgatan 1 och blev så småningom en märkesperson inom Judiska församlingen.
Kvar i Polen lämnade han sin åldriga mamma och sina sju syskon, de flesta av dem bosatta i Lodz. Boken inleds med att Blaugrunds två tonårsdöttrar reser till Polen sommaren 1939 för att hälsa på sina släktingar. Via deras upplevelser får man en helhetsbild av släkten under normala omständigheter, omgiven av polsk antisemitism men ändå i stånd att leva sitt liv.
De hörde i allmänhet till en välbeställd medelklass, de flesta arbetade med produktion och återförsäljning av tyger och kläder och följde judiska seder men var, med undantag av den äldste brodern Mojsze-Josef, inte aktivt religiösa. Alla utom en yngre broder Perec var gifta och hade barn, de två äldsta också barnbarn.
I livet fanns efter Förintelsen av dessa 27 personer Perec och två av hans syskonbarn, kusinerna Nena och Anna som överlevde en rad av arbetsläger, och hans svägerska Blanka med sonen Abraham som kunnat hålla sig gömda alla år.
Flyktinghjälp
Utom familjen följer boken några judiska flyktingar som lyckats fly från Österrike 1938, innan Finland stängde sina gränser. Bernhard Blaugrund hade en central roll i Judiska församlingens organ för flyktinghjälp och bidrog själv genom att upplåta sitt hem för och skaffa arbete åt flyktingar. En av dem var Georg Kollman som med hustru och son trots alla judiska bemödanden utvisades 1942 – de två senare mördades i Auschwitz.
Ei enää kirjeitä Puolasta följer häpnadsväckande detaljerat familjen Blaugrunds öden efter att Tyskland ockuperat Polen. Medlemmarna spreds över Polen, försökte fly eller gömma sig men skickades till slut nästan alla till arbetslägren och småningom via olika selektioner i gaskammaren.
Perec blev föreståndare för en textilfabrik i ghettot i Lodz som leddes av den djupt kontroversielle Chaim Rumkowski. Det gav honom vissa fördelar och möjlighet att ta hand om andra, till exempel överlevaren Mayer Franck som senare kom till Helsingfors och är en viktig källa för Muir.
Även om denna dokumentation är såväl fruktansvärt tragisk som imponerande noggrann är det inte på den punkten bokens nyhetsvärde finns. Det nya handlar om familjen Blaugrunds och den övriga judiska minoritetens liv i Finland under och strax efter andra världskriget. Som Simo Muir påpekar har det funnits en etablerad berättelse om detta. Den går ut på att judarna i stort sett kände sig trygga, ingenting visste om Förintelsen – i likhet med alla andra finländare – och accepterade Finlands roll som Nazitysklands de factoallierade som oproblematisk. Så var det enligt den här versionen också i slutet av kriget när Helsingfors gator var fulla av tyska solda-
ter och ett ungerskt scenario med tysk ockupation var fullt tänkbart också här.
judarna teg
Efter Fortsättningskriget sänkte sig tystnaden i Finland. Liksom i andra länder i den sovjetiska intressesfären genomfördes aldrig någon granskning av det förflutna, det som i Västtyskland kallades Vergangenheitsbewältigung. Judarna själva teg för att inte väcka majoritetens vrede, alla var rädda för att ge Kontrollkommissionen och det den representerade vapen i hand.
Jag har egen erfarenhet av detta: min farfar som med Nürnberglagarnas terminologi var en Mischling ersten Grades, alltså halvjude, och skulle ha mördats i ett tyskt Finland, sade aldrig ett ord om hur han upplevde hotet.
Nu visar Simo Muir med familjen Blaugrund som exempel att verkligheten var en helt annan än vi intalat oss. Via brevväxlingen med anförvanterna var man väl informerad om vad som hände i Polen. När breven i början av 1943 upphörde att komma stod det alldeles klart hur det hade gått. Och när stora mängder tyska soldater anlände till Helsingfors sommaren 1944 spred sig skräcken i det judiska samfundet för att ge med sig först när fredsavtalet undertecknades på hösten. Då fanns redan långt gångna planer på en kollektiv flykt till Sverige.
Frågan om Finlands krigsinsats förlängde det judiska folkmordet lämnar Simo Muir obesvarad, snuddar bara vid den. Men han konkluderar: holocaust var inte en avlägsen händelse ”någon annanstans”, utanför finländarnas medvetande. Den berörde också Finland, och följderna lever vi fortfarande med.