Eftersom livet är så orättvist
ROMAN
●●Anneli Jordahl
Som hundarna i Lafayette Park Norstedts 2016
Protagonisten Jeanette i Anneli Jordahls roman Som hundarna i Lafayette Park är vad många säkert skulle kalla en jobbig typ. Hennes man har för några år sedan dött i en arbetsplatsolycka, och hon kommer inte vidare från den tragedin utan har tvärtom börjat dokumentera liknande fall i sin ”dödsbok”. Dessutom plågar hon sin dotter Fanny och hennes pojkvän genom att varje gång de ses gå genom mannens död ytterligare ett varv, med en ständig knorr om att livet är så orättvist. Att det är skillnad på folk och folk.
”Om litteraturdocenten (...) hade omkommit på sin arbetsplats. Tänk! Det hade orsakat kvällstidningslöp och grundlig genomgång på Rapport, Aktuellt och Ekot. Folk hade förfärats och kanske ägnat en kort stund åt medlidande. Men en stålverksarbetare.”
Det är väldigt mycket hon lyckas irritera sig på, till och med den ”ölmagade rockstjärna” som har blivit folkkär ”genom att steka plättar i teve” (det är Plura Jonsson från Eldkvarn som avses), och också dotterns strävan efter att konversera fint – som om hon ville frånsäga sig sina rötter och ta sig uppåt på den sociala skalan. Hennes ”finfrasade” språkbruk får Jeanette att längta tillbaka till samtalstonen hon varit van vid i sina gamla hemtrakter. ”När någon kommer fram till en på Hemköp och säger ’Helvitte, är det du! Jag trodde du var död’, vilket betyder: ’Vad kul att se dig, det var längesedan.’”
Liksom i många tidigare verk tar Jordahl kraftigt och explicit ställning. För kroppsarbetare, och hela den klass som är samhälleligt nedklassad. För kvinnor i manssamhället. För de svarta i USA. Och visst kan jag sympatisera med det mesta och tycka att romaner som den här behövs, men det är ändå svårt att frigöra sig från känslan av att Jeanettes bittra ton alltför länge också kommer att färga själva texten.
I och med de lite tjatiga upprepningarna blir den onödigt trögflytande, samtidigt som vardagens trivialiteter beskrivs så att de mer sällan heller öppnar sig mot något mer än just det vardagliga.
mötet med angela Davis
Fast när Jeanette av en slump – eller tack vare att Fanny ger henne en dvd med dokumenteringar av Black Power-rörelsen – upptäcker Angela Davis och de andra 60-talskämparna förändras ändå i viss mån hennes liv. Hon skriver genast ett brev till Davis, och ställer frågor i stil med om den gamla medborgarrättsdamen kanske anser att också ”arbetardöden” kunde kallas ”folkmord”?
Sedan väntar hon ivrigt på svar, men brevlådan förblir tom.
”Vem tror jag att jag är? Fåfängan
själv. Gå här i en avkrok och vänta på brev från professor Angela Davis. Hur skulle hon ha tid till att skriva till en förtidspensionerad änka på den svenska landsbygden?”
Men istället för brev får hon en överraskande julgåva av Fanny och hennes sambo – en USA-resa med deltagarkort till någon kongress där Angela Davis hör till talarna. Och i det skedet finns givetvis inga möjligheter att fega ut.
Och när Jeanette faktiskt kommer iväg till USA blir både hon och texten betydligt roligare. Där får hon också tillfälle att träffa människor som går med liknande tankar som hon själv.
någonting har hänt
Hemkommen igen upptäcker hon att intresset för den tidigare så angelägna dödsboken nästan helt försvunnit, och också om det enligt henne själv enbart beror på att hon ”tappat orken” är det säkert en sund utveckling – dödsboksprojektet har effektivt bundit henne vid plågor hon redan länge haft skäl att försöka lämna bakom sig.
Samtidigt blir hennes relation till dottern en aning mindre taggig, fast en större sak är faktiskt att hon till slut kan släppa fram en sådan empati att hon tar hand om en övergiven flyktingpojke och ger honom ett hem. Det här känns i relation till berättelsens tidigare skeden knappast helt trovärdigt, men ger i varje fall texten en tilläggsdimension och ny riktning.