Tanken rusar fram skarp och svettig
Det är nästan så man blir andfådd – så fort rör sig Sarah Vanhees mun och tanke.
SCENKONST ●●Turning Turning Koncept och föreställning av Sarah Vanhee. Föreställning på Kiasma 21.10.
Den belgiska scenkonstnären Sarah Vanhee talar oavbrutet om vad hon känner, tänker, ser och minns. Hon registrerar färgen på ett par skor hos någon i publiken, reflekterar över gårdagens middag och inte så värst goda vin, känslan av svett i armhålorna, den kliande punkten på skallen och metoder hon lärde sig i scenskolan ... Ibland avbryter telefonens alarm henne, hon samlar sig under en minuts tid och sätter sedan i gång igen.
Det fyrtiofem minuter långa solot på Kiasma är en fascinerande upplevelse, inte minst då ens egen uppmärksamhet ska hinna ikapp Sarah Vanhees racersnabba ström av iakttagelser. Ibland hinner inte hennes egen tunga forma orden.
Vanhees solo Turning Turning visas i samband med Kiasmas evenemang Teatteri nyt (teater nu), vars tema i år är psykoanalys. Och det känns faktiskt som vi fick ta del av ocensurerade tankar artikulerade på en terapeuts soffa. Enligt Vanhee själv är syftet med föreställningen att uttrycka precis allt som i stunden pågår i hennes medvetande. Med andra ord jaget och världen utanför som blir till genom språket.
Själv står hon spänd som en fjäder på scengolvet. Också kroppsligheten blir till genom orden: Hon beskriver kroppens sensationer och styr på så sätt också åskådarens tanke till sin egen kropp och sina egna känningar. Åskådarens kropp blir hennes scen.
Allt material produceras här och nu men samtidigt kan man skönja vissa teman, hur den minsta, mest triviala tanken speglas mot den allra största. ”Varför har alla i publiken rakt hår? Varför tror vi att vi kan lösa våra problem genom att bygga murar?”, frågar hon sig.
Det är en märklig, snurrig upplevelse där Vanhee borrar in sig i åskådarens medvetande. Går det att tänka en unik tanke? Kan jag förstå lidandet hos dem som dör på Medelhavet? Vilka upplevelser delar vi, vilka delar vi inte?
Trots att orden får forsa fram och tanken studsar mellan högt och lågt, blir Vanhees material aldrig slött formulerat. Tvärtom känns varje reflektion som ett exakt utformad poesi- fragment, ibland roligt och märkligt.
Det är spännande att uppleva hur scen-jaget blir till genom språk och text, utan att kroppen blandar sig i. Möjligen är det här också de snabbaste fyrtiofem minuter jag upplevt i en teatersal.