Jonas Welander tar över Hangö Teaterträff
Intervju Festivalens nya ordförande Jonas Welander vill höja ribban och initiera internationella samarbeten, men också ta vara på Hangö Teaterträffs unika stämning.
– Hangö Teaterträff är en icke-hierarkisk festival där man inte skiljer åt konstnärerna från festivalpersonalen. Volontärer, konstnärer och publik kan mötas på samma krog efter en föreställning och diskutera. Den här unika stämningen vill vi ta vara på, säger Hangö Teaterträffs nyvalde ordförande Jonas Welander.
Det var i själva verket Hangö Teaterträff som var inkörsporten till teaterfältet för den 32-årige kulturproducenten Jonas Welander. Som 16-åring deltog han som roadie på festivalen och hittade en arbetsmiljö han genast trivdes i.
– Jag behövde inte visa upp något cv utan fick genast testa på olika saker. Den här låga tröskeln vill vi värna om.
Det var i somras som Antonia Ringbom och Erik Pöysti, som lett festivalen sedan den startade för 25 år sedan, meddelade att de inte skulle ställa upp för omval. I söndags fick festivalen en ny styrelse som vid sidan av Jonas Welander består av skådespelarna Kira-Emmi Pohtokari och Tom Rejström, regissören Anni Klein, dramaturgen och regissören Sinna Virtanen och skådespelaren och regissören Rasmus Slätis.
– Vi delar alla upplevelsen av att i ung ålder ha känt oss varmt välkomna på Hangö Teaterträff. Till exempel fick Nya Rampen, som Rasmus Slätis är medlem i, spela på festivalen trots att de då fortfarande var en amatörgrupp.
Lokalt och internationellt
Men den nya styrelsen vill också höja ribban, bland annat genom internationella gästspel och samproduktioner.
– Under Vivica Bandlers tid förnyade Lilla Teatern det finlandssvenska teaterfältet med ett enormt ryck genom att sätta upp nya texter och bjuda in nya regissörer. Inom det postdramatiska paradigmet är det viktigare att ta in hela föreställningar, inte bara enskilda texter, och för en sådan gästspelsverksamhet har en festival som Hangö Teaterträff ändamålsenliga strukturer.
– Just nu har vi inte resurser att resa runt på festivaler, men vi hoppas att vi i framtiden kan bygga upp stabila nätverk och kontakter med andra festivaler. På så sätt kan vi få in internationella gästspel men också hjälpa finlandssvenska scenkonstnärer komma ut i världen.
Tyngdpunkten ligger fortsättningsvis på den finlandssvenska teatern, medan en stor del av det internationella programmet kommer att vara nordiskt.
Repertoaren för 2017 är ännu i ett tidigt planeringsskede och detaljerna offentliggörs inte förrän i april. Men tanken är enligt Jonas Welander att skapa en fokuserad helhet där lokala och internationella föreställningar kommunicerar med varandra.
– Genom föreläsningar och seminarier kan man synliggöra att vi egentligen inte är så olika, att den finlandssvenska teaterkonsten också är en del av ett historiskt och internationellt utvecklingsförlopp. Det intressanta är att belysa hur föreställningar hänger ihop, att dra paralleller mellan högt och lågt, lokalt och internationellt.
– Men det betyder inte att vi skulle slopa föreställningar med underhållningsvärde. Det ska också vara möjligt att bara komma och se en föreställning, få ut något av den även om man inte deltagit i en föreläsning.
Inga kolonisatörer
Regissören Erik Pöystis ”spektakel” som han byggt upp kring lokala teman tillsammans med Hangöbor under festivalens senaste år är en viktig inspirationskälla för Jonas Welander.
– Jag är intresserad av att utveckla konceptet. En internationell scenkonstnär skulle kunna skapa en platsspecifik föreställning tillsammans med lokala krafter.
– Det är viktigt att vi inte upplevs som kolonisatörer eller charterturister som kommer och röjer loss en helg och sedan lämnar staden. Vi vill bygga upp ett förtroende hos Hangöborna så att de upplever att Hangö Teaterträff är deras festival.
Som förebild nämner Jonas Welander den estniska festivalen Baltoscandal, en scenkonstbiennal som går av stapeln vartannat år i staden Rakvere.
– Det är en liten stad med 15 000 invånare som lyckats åstadkomma en festival med ett högklassigt internationellt program som samtidigt kommunicerar med de lokala föreställningarna.
Talkoarbete kommer att finnas med även i framtiden, men styrelsen letar också efter nya finansieringsstrukturer. För tillfället är Kulturoch undervisningsministeriet, Kulturfonden och Konstsamfundet de största finansiärerna.
– På sikt hoppas vi kunna ge skäligt betalt till grupperna som spelar på festivalen. Hur ser du på den finlandssvenska teaterns framtid? – Den finlandssvenska teaterns framtid kan vara hur ljus som helst. Det finns en sakkunnighet och ett engagemang och en finansiell botten som inte är så dålig i en internationell jämförelse. Jag är kritisk till strukturerna, men i princip finns det resurser till att göra nästan vad som helst. Trots att det blåser kalla högervindar finns det ändå en stark uppfattning om att teater är något som ska finnas i samhället.
– Den finlandssvenska teaterkonsten kan till och med bli en förebild i internationella sammanhang. Det finns förstås också en risk för att den finlandssvenska teatern i stället sluter sig och blir protektionistisk, och därmed slutar vara engagerande. På alla plan i samhället går vi i en internationell riktning, men slutar teaterkonsten engagera är det lätt för publiken att välja Netflix i stället. Om teatern vågar anta utmaningen att vara relevant och engagera sig i samhällsutvecklingen, kan framtiden vara väldigt ljus.