Frank blev böndernas Bond
Lantbruk När han gick i gymnasiet bodde han i en koja i skogen och förälskade sig i den enkla tillvaron. Sedan dess har han dragit det självförsörjande livet till sin spets på Kastanjegården på Jylland medan miljoner tv-tittare i hela Norden har tittat på
– Jag sticker väl ut. Men på ett sätt förstår jag inte riktigt varför jag gör det. Jag tror att det handlar om en generationsklyfta eller ett hål i vår uppfostran som gör att ett tv-program om självhushållning plötsligt är intressant.
Frank Erichsen är den danske bonden, sedermera ”Bonderøven”, som köpte en liten fallfärdig bondgård på Jylland sommaren 2005, egentligen mest för att ägaren hade gått bort och Erichsen behövde någonstans att ha sina två hästar.
Erichsen gjorde reality-tv om hur han rustade upp gården och de åtta första avsnitten som till en början sändes på danska tvåan blev genast en succé som spred sig till de övriga nordiska länderna.
Många skulle kanske förklara seriens popularitet med Erichsens utstrålning, entusiasm och barnsliga glädje över att få göra någonting med händerna.
Själv tror han att det är i själva innehållet kärnan till framgången ligger.
– Den moderna människan har fjärmat sig från någonting som hon kanske inte ens vet att hon saknar. Vi är i grunden praktiska individer. Att kunna göra någonting med sina händer är kanske inte en fråga om överlevnad längre men det är viktigt för vår livskvalitet även om allt i våra moderna liv talar emot det. Därför blir avsaknaden av det praktiska ännu större. För dem som känner så kanske mitt tv-program fungerar lite som billig narkotika.
Fast i ”friheten”
En stor del av tv-programmet som i Finland fått namnet ”En tvättäkta lantis” handlar om hur Erichsen förvandlar sitt lantbruk till en självförsörjande gård. Själv säger han att familjen på sätt och vis har vägrat acceptera det system som största delen av människorna väljer att leva i.
– Man måste ta ställning till sina grundläggande värderingar. Jag ställde mig vid sidan av mitt liv och frågade mig själv vad som gör mig lycklig? Ett stort hus? En ny bil? Eller en sådan där enorm tv som alla har nu för tiden? Ingen av de här sakerna är nödvändiga för mig. De gör mig inte lycklig. För mig handlar det om att fylla livet med sådant man tycker är roligt. För någon kan det vara tennis. För en annan kan det vara självhushållning.
Erichsen framhåller att man inte kan sätta likhetstecken mellan att sträva efter självhushållning och att söka frihet.
– Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att finna det enkla livet. Men det enkla livet är mitt jobb. Fast det kanske inte ser så enkelt ut på tv. Man är själv skillnaden mellan om det finns mat på bordet eller inte och om tacket läcker eller inte.
Att producera sin egen föda från grunden är en väldigt dålig affär. Men Erichsen ser ett värde i att själv vara en del av matproduktionen.
– Vi lever i en resultatorienterad värld. Men för mig är processen den stora saken.
Man måste bara acceptera att vissa saker tar tid. Det har många unga svårt med i dag. Man går från jobb till jobb och från projekt till projekt.
– Men lyckan kan också ligga i en konstant tillvaro.
Förlorad förmåga
Erichsen har märkt att många unga har en önskan att göra någonting annorlunda med sina liv och att det ofta har en koppling till landsbygden. Men det finns ett stort hinder för att förverkliga drömmen. Det är bristen på grundläggande praktisk kunskap.
– Hantverk är någonting väldigt unikt. Man kan kanske beskriva slutprodukten med ord men inte själva processen. Den måste man lära sig genom att vara med och genom att göra själv. Den tråden har brustit i det moderna samhället och det är svårt att fånga upp ändorna igen.
På Kastanjegården finns numera också Franks fru och två barn.
Erichsen försöker lära sina barn så mycket som möjligt medan de är små.
– Ända fram till 16-årsåldern lär sig barn massor utan att veta om det.
Vid matbordet brukar man prata om vad familjen äter och till och med vem familjen äter för att barnen ska förstå vad matproduktion innebär.
– Min dotter undrade när vi skulle slakta hunden såsom vi gör med andra djur som blivit gamla. Varför skulle vi slakta hunden? frågade jag. Inte äter vi ju hund i Danmark. Men det var inte mat hon var ute efter utan ett par nya handskar.