På Malmtorps bondgårdsmuseum har tiden stannat
Carl-Johan Fagerström stod mitt i en lerig potatisåker, fjorton år gammal, då polisen kom och bad honom anmäla sig för tjänstgöring i Degerby. Han släppte det han hade för händer och cyklade till grannbyn. Det var i september 1944.
Det hade precis kommit bud om att ett av kraven som ställdes på Finland i fredsfördraget med Sovjetunionen var att Porkala skulle evakueras. De 7 272 människor som bodde på området mellan Stensvik i Esbo och Rådkila i Ingå hade tio dagar på sig att packa ihop och flytta allt de ägde, inklusive skörd och kreatur. Carl-Johan Fagerström hjälpte till med det han kunde. Tog upp rotfrukter och potatis ur åkern och tröskade skörden i tröskhuset.
Carl-Johan Fagerströms hemgård i Täkter förblev med några kilome- ters marginal på den finska sidan om gränsen. Familjens nya granne var Sovjetunionens militärbas med en befolkning på omkring trettiotusen personer. Varje gång Carl-Johan åkte buss såg han taggtrådsstängslet och militäranläggningen som markerade gränsen mot Sovjetunionen. Om kvällarna kunde han höra gränsvakternas sång. Täkterborna följde med var röken steg upp bland träden. Då visste man vilka gårdar som brändes.
Fick nya kompisar
Täkter tågstation blev känd som gränsstation år 1947 då Finland fick öppna tågtrafiken genom militärbasen. Här byttes det finska loket ut mot ett sovjetiskt. Luckor drogs för fönstren. Soldater från militärbasen steg ombord på tåget med laddade gevär.
För Carl-Johan Fagerström innebar evakueringen nya vänner och en förstärkning av fotbollslaget. Många av de familjer som tvingades flytta bosatte sig nära den nya gränsen.
– Elevantalet i skolan steg med hundra procent, berättar han.
Utarrenderingen av Porkala inne- bar att finskspråkiga gränsvakter flyttade in till den svenskspråkiga orten. Efter kriget led många gårdar på orten av en brist på manlig arbetskraft. Gränsvakterna hjälpte mot ersättning ortsbefolkningen med gårdsarbetet.
– Sammanlagt hundratrettionio soldater från Ingå och Degerby stupade i krigen, säger Carl-Johan Fagerström.
– Så här såg det ut i sjukstugorna där de vårdades.
Carl-Johan Fagerström, i dag 86 år gammal, öppnar dörren till Malmtorps bondgårdsmuseums sjukstuga. En sårad soldat med en psalmbok på bröstet ligger på en brits. En kvinna i Lotta Svärd Ingå-uniform samt en diakonissa vårdar soldaten. På ett räcke bakom diakonissan hänger snödräkter som användes som kamouflage under kriget och som också Carl-Johan Fagerström bar.
Tobak på tork
På bondgårdsmuseet har tiden stannat. Besökaren tillåts stiga rakt in i de förhållanden som rådde den där dagen i september 1944 då polisen överraskade Carl-Johan Fagerström på potatisåkern. Folkskolan är inredd som den var. I mangelboden står kvinnofolkets broderade arbeten utställda. Mangeln tyngs ner av tunga stenar.
– Inte hade man bilar på fyrtiotalet, säger han och demonstrerar de fortskaffningsmedel som då fanns till förfogande.
Skidor, slädar, sparkstöttingar och droskor. Allt som behövdes för att röra sig med häst och kärra. De första traktorerna är från fyrtiotalet.
Klockan tickar på väggen i det gamla torpet. Rågbröd och tobak hänger på tork. Bordet pryds av en ask tillverkad av en rysk krigsfånge som hjälpte till med arbetet på gården. Barnen sover i syskonbädd i den utdragbara sängen som på dagarna förvandlades till en stol. Den utdragbara sängen och gungstolen fick Carl-Johan Fagerströms mormor och morfar i bröllopspresent då de gifte sig år 1880.
– På den tiden fick man göra möblerna själv. Det gick inte att köpa något på avbetalning.
Timmerhus från 1870-talet
Fagerströms intresse för gamla föremål väcktes år 1940 då han tio år gammal fick följa med sin mor på lösöreauktioner i Ingå.
Intresset höll i sig under fyrtio år i kommunalfullmäktige och under alla de år han arbetade som jordbrukare på hemgården. Då Carl-Johan Fagerström pensionerade sig började han leta efter ett gammalt hus som skulle lämpa sig som museiutrymme. Till sist hittade han ett timmerhus i Karis från år 1877.
– Jag numrerade alla stockar innan jag flyttade huset, säger han. Stockarna måste ligga precis som de har gjort från början.
I timmerhuset, i en lada från slutet av 1800-talet, i vagnlidret och i loftboden har Fagerström sedermera förverkligat sin dröm och dokumenterat vardagslivet såsom det såg ut på landsbygden fram till mitten av nittonhundratalet.
TEXT OCH FOTO