Parisavtalet blir lagstiftning

När FN:s klimatavtal från Paris träder i kraft i dag omsätts flera klimatlöften i nationell lag. De utlovade utsläppsminskningarna räcker ändå inte till för att bromsa klimatförändringen till 2 grader. Problemet ska härnäst tacklas på ett möte i Marocko.

Världens första universella klimatavtal träder i kraft i dag och markerar en milstolpe i ett udda långdistanslopp. I över 20 år tedde sig FN:s klimatförhandlingar som maraton för sniglar. När man hasat sig fram till etappmålet, klimatavtalet i Paris förra året, inleddes en oväntad spurt i leopardtempo – nästan alla länder undertecknade avtalet i våras och tillräckligt många har redan ratificerat det.

Tempot för ratificeringen och det ilsnabba ikraftträdandet överträffar allt tidigare skådat i FNsammanhang. Den plötsliga ruschen hade många förklaringar. Ökad medvetenhet om klimatutmaningen, en förvissning om att de fossila bränslena kan ersättas och en rädsla för att USA snart kan få en president som vill montera ner klimatpolitiken är bara några av dem.

Att avtalet träder i kraft är ändå inget slutmål. Klimatförhandlingarna går bara in i en ny fas, och den är om möjligt svårare än den förra. Från och med årets klimatmöte i Marocko med start nästa vecka gäller det att tolka och omsätta det man lovat i Paris, och dessutom tackla problemet med att de löften avtalet bygger på inte matchar ambitionsnivån.

En förutsättning för att Parisavta let skulle omfatta alla länder var att det konstruerades nerifrån och upp. Alla avtalsparter (nationer eller nationsblock) bidrog med sina löften om utsläppsminskningar, finansiering av klimatteknik, reda pengar för anpassning och diverse annat. Ingen dikterade vad eller hur någon annan skulle formulera sitt löfte.

Följaktligen fick vi en uppsjö löften, delvis villkorade, svårligen jämförbara och sammantaget otillräckliga. Beroende på hur man räknar ihop dem får man lite olika slutresultat: med de utlovade utsläppsminskningarna är vi på väg mot en temperaturökning på någonting mellan 2,7 och 3,4 grader till utgången av seklet, enligt flera forskningsinstitut.

– Följderna vore ohanterliga, säger Hanna Aho på Finlands naturskyddsförbund.

● Hur som helst, Parisavtalets löften är obönhörligen för anspråkslösa och verkställs för långsamt för att avtalet ska matcha sitt mål – att bromsa ökningen av den globala medeltemperaturen till ”klart under 2 grader över den förindustriella medelnivån, helst 1,5 grader”. Under alla år av klimatprat har de globala utsläppen fortsatt att öka, med undantag för fjolåret då kurvan planade ut.

– Vi har sett en anmärkningsvärd och accelererande utveckling mot en global, kolsnål ekonomi det senaste året, men betydligt mer krävs om regeringarna ska nå Parisavtalets mål, säger Richard Black som leder brittiska Energy and Climate Intelligence Unit.

I en pinfärsk rapport om förutsättningarna för att hålla utsläppen i linje med Parisavtalet beräknar FN:s miljöprogram Unep att utsläppen bör minska med 12–14 gigaton koldioxidekvivalenter redan till 2030 (för att vi ska hållas på 2gradersspåret till 2100, eller med 15–17 gigaton för att ha en rimlig chans till 1,5 grader).

För jämförelse: 12 gigaton motsvarar fjolårets totala utsläpp från alla OECDländer tillsammans och 15 gigaton är ungefär tre gånger USA:s fjolårsutsläpp.

– Vi ligger långt efter målnivån, men vi kan nå den. Vi kan komma ganska långt redan med att effektivera energianvändningen i byggsektorn, industrin och trafiken, säger Richard Black.

● Jørgen Olesen, professor i klimatvetenskap vid Århus universitet, är inte lika optimistisk. Han anser att den tekniska utvecklingen i och för sig möjliggör att mänskligheten når

Parisavtalets mål, men att det faller på hur politiken fungerar.

– De politiker som skrev Parisavtalet är inte desamma som de som ska nå slutmålet. Det är bättre med ett ambitiöst mål än inget mål alls, men vi behöver också lite realism. Vi lever i en värld som inte kommer att nå klimatmålen, säger han till Washington Post.

Ändå är Parisavtalet förstås inte avsett som självbedrägeri. Tvärtom, just för att avtalets övergripande mål är långt mer ambitiöst än löftena det bygger på ska länderna se över mål och verklighet, och vid behov skärpa klimatpolitiken med fem års mellanrum.

Den här mekanismen kan tryg ga att avtalet fyller sin funktion. En första genomgång av diskrepansen mellan vision och verklighet görs om två år. Uneprapporten framhåller ändå att klimatförhandlarna omedelbart måste se över sina kortsiktiga löften, hur de är beredda att strypa utsläppen redan till 2020 för att inte tala om 2030.

Enligt Naturskyddsförbundet bör EU minska sina utsläpp med 60 procent, i stället för utlovade 40 procent, till 2030, men får man tro Jørgen Olesen är det så osannolikt att politikerna i EU och resten av världen vågar skärpa klimatmålen till den nivå forskningen förespråkar att det gäller att samtidigt investera i anpassningsåtgärder.

Att Parisavtalet träder i kraft visar på en politisk vilja att bromsa klimatförändringen, men blottar också en bristande ambitionsnivå. Ribban bör höjas. Årets klimatmöte i Marocko ska diskutera hur.

PETER BUCHERT

peter.buchert@ksfmedia.fi

– Det är för sent att bara tänka på utsläppsminskningar. Vi får troligen lov att anpassa oss till en 3–4 grader varmare värld.

● Detta är utgångspunkten när de internationella klimatförhandlingarna återupptas i Marrakech den 7–18 november. Där diskuteras såväl utsläppsminskningar på kort sikt som anpassningsåtgärder för dem som ändå drabbas, men även kompensation till dem vars hemtrakter permanent blir obeboeliga av klimatskäl.

– Om vi inte genast vidtar ytterligare åtgärder, i Marrakesh, kommer vi att få sörja en humanitär tragedi som hade kunnat undvikas. Det ökande antalet klimatflyktingar drabbade av hunger, fattigdom, sjukdomar och konflikter kommer att påminna oss om att vi inte lyckades leverera, säger Unep-chefen Erik Solheim.

Får man tro honom står mycket på spel i Marocko, bara elva månader efter Parisavtalets födelse. Återstår att se om förhandlarna, i slutet av det varmaste år människan någonsin uppmätt, kan rida vidare på det momentum som Parisavtalet och den snabba ratificeringen skapade, eller om det blir en ännu ökenvandring i snigeltempo.