Gamla och sjuka göms undan och vården privatiseras

Min 83-åriga dementa mamma får maximal hemvård i Helsingfors. Vården påstås vara svensk, men en försvinnande del av den veckovis utbytta personalen kan svenska. Lyckligtvis är mamma tvåspråkig och klarar trots demens (ännu) av att tala engelska. Språket är dock ett mindre problem och många ur vårdpersonalen inklusive invandrarvikarierna är både vänliga och omtänksamma.

Mamma går inte längre ut, efter pappas död för två år sedan bor hon ensam. Hon kan inte klä sig eller tvätta sig själv. Hon äter inte utan övervakning och öppnar inte heller kylskåpet. Hon kan inte använda telefonen och minns inte hur trygghetstelefonen fungerar. När hon faller – vilket hon ofta gör på grund av dålig balans – blir hon liggande på golvet tills någon hittar henne. Senast föll hon på balkongen för ett par veckor sedan, lyckligtvis var det ännu relativt varmt utomhus.

Mamma är inte berättigad till en kommunal vårdplats eftersom hon bedöms vara alltför frisk. Mamma får så kallad maximal hemvård dagtid – vilket innebär tre besök dagligen, samt tvätthjälp. Det innebär korta besök där övervakade måltider inte nödvändigtvis ingår. Eftersom hemvårdsproducenten Debora har svårt att få personal uteblir besöken tidvis och då blir mamma helt utan mat. Detta i sin tur leder till undernäring, vilket sköts med regelbundna uppfödningssessioner på Mejlans sjukhus. Där stortrivs mamma och lever upp och äter alla sina måltider. Tack till den underbara personalen där!

För social aktivitet har mamma beviljats kommunal dagvård en dag i veckan, vilket vi barn är glada över. Hoivaonni, som dagverksamheten infantilt kallas, gör stora insatser (på svenska) för att mamma faktiskt ska kunna delta. De ringer mig kvällen innan, därefter ringer både de och jag till mamma nästa morgon och påminner och säger att det är okej att kliva in i en främmande taxi. Men om närminnet sviker kan fem minuter vara en alltför lång tid.

Mamma mår bra av dagverksamheten där hon får prata, dricka kaffe och känna gemenskap. Två gånger på åtta månader har hon kommit i väg till sin verksamhet. Ett lårbensbrott förklarar en del av bortfallen, men mest handlar det om utlokaliserade, dåligt fungerande

De anhörigas vårdansvar och den nya kvinnofällan växer.

köpta tjänster där ingen part tar ansvar för att mamma faktiskt blir påklädd, stiger in i en främmande taxi och anländer till dagvården. Köptjänsten Debora, som ska producera hemvården på svenska i Helsingfors, ansvarar för den dåligt fungerande verksamheten.

Jag är helt medveten om att min mamma inte är den enda i Helsingfors som har det så här.

Beslutsfattarna anser att man har det bättre hemma. Ensam. Med minimal hjälp av synnerligen varierande standard. Den gamla och sjuka göms undan och vården privatiseras. De anhörigas vårdansvar och den nya kvinnofällan växer.

Jag har valt att här beskriva hennes situation i stället för att påtala det bristande politiska ansvarstagandet, de misslyckade upphandlingarna och illa koordinerade tjänsterna i en servicedjungel som inte ens jag med akademisk slutexamen och långvarig ledarskapserfarenhet klarar av att förstå, än mindre påverka.