Monster med mänskligt tilltal
A Monster Calls Regi: J.A. Bayona. Manus: Patrick Ness. Foto: Óscar Faura. I rollerna: Lewis MacDougall, Felicity Jones, Sigourney Weaver, Toby Kebbell.
Ifall filmen går under namnet A Monster Calls och spanjoren J.A. Bayona (Barnhemmet) sätter sig på regissörspallen förväntar man sig en rysare trogen genrens konventioner.
Men det är en sanning med modifikation. I det här fallet talar vi snarare om en fabel, en avgjort ambitiös sak som även gör anspråk på sorgearbete och uppväxtskildring.
Allting börjar med en mardröm som går ut på att gossebarnet i filmens centrum försöker rädda sin mamma från att slukas upp av marken – förgäves.
Poängen är att verkligheten inte är så mycket barmhärtigare. Det visar sig att 12-årige Conor O´Malleys (Lewis MacDougall) – ja, historien är förlagd till Irland – mor (Felicity Jones, för tillfället aktuell också i Robert Langdon-rullen Inferno) är svårt sjuk. Så sjuk att mormor Sigourney Weaver insisterar på att grabben flyttar in hos henne.
Det är ingen större hit och följaktligen sätter den med en livlig fantasi begåvade grabben sin tilltro till en jättelik idegran som med hjälp av de digitala verktygen vaknar till liv.
Därav ett antal sedelärande, fantasifullt animerade, historier som är tänkta att förbereda unge Conor för det oundvikliga. Själv är han mera mån om att trädjätten (med en stämma lånad av vem annan än Liam Neeson) ska rädda hans mor, varken mer eller mindre.
Det bäddar för ett många gånger djärvt och sorgmodigt drama där fantasi och verklighet går hand i hand. Inte helt överraskande är känslorna i filmen på ytan, men inte så att J.A. Bayona skulle ägna sig åt falsk sentimentalitet.
Längtan efter mor, lilla mor, varvas med ilska och vredesutbrott, med en uppmaning om att ”ska du slå sönder saker och ting, se då till att du gör det ordentligt”.
Fantasieggande är det hur som helst och det på ett sätt som inte känns särdeles överbelamrat. För trots att Bayona med jämna mellanrum släpper jätten – med karaktärsdrag som hämtade ur Guillermo del Toros Pans labyrint – ligger fokus här på den emotionella skärselden, på smärtan.
I den meningen är A Monster Calls (Sju minuter efter midnatt i vårt västra grannland) den mest ärliga och genuina av filmer, ett stycke fantasy som hävdar att barndomen ingalunda alltid är en dans på rosor.
Vad beträffar jättar och djupdykningar i barndomens landskap föredrar jag personligen Steven Spielbergs Stora vänliga jätten, men det är kanske en fråga om tycke och smak. Bägge filmerna har sina förtjänster.