På terapisoffan intet nytt
Mirakelmetoden
Text: Daniel Glattauer. Övers.: Marina Meinander. Regi: Marina Meinander och Kirsi Porkka. Scenografi, dräkter: Markus Tsokkinen. Ljus: Paavo Kykkänen. Ljud: Eero Niemi. Mask, peruk: Anu Laaksonen. På scenen: Nicke Lignell, Pia Runnakko, Joachim Wigelius. Förhandsföreställning på Lilla Teatern 2.11.
Han bryr sig inte, prioriterar arbete framför familj, deltar inte i hushållsarbetet, sluter sig som en mussla och tror dessutom att han alltid har rätt. Hon gnäller, grälar, trycker ner och har konstant migrän.
När hon och han, efter sjutton år av äktenskap, besöker en parterapeut minns ingendera när den senaste ömhetsbetygelsen delades ut eller för den delen varför de egentligen fortfarande är tillsammans.
Lilla Teaterns Mirakelmetoden beter sig som en generisk relationskomedi. Det känns som om man sett de här figurerna otaliga gånger både i tv-rutan och på scenen: Pia Runnakkos arga Joanna, Nicke Lignells slutna Valentin och Joachim Wigelius flummiga, überpositiva ”ska vi prova en övning”-parterapeut.
Möjligen är det också intentionen med österrikiske Daniel Glattauers pjäs som Marina Meinander, Lilla Teaterns nya konstnärliga ledare, översatt till en ledig finlandssvenska. Och i sina bästa stunder – när text, regi och skådespeleri klaffar – lyckas föreställningen synliggöra och parodiera de nedärvda sociala rollerna och det heteronormativa beteendemönstret som fjättrar personerna.
Förutsägbara vägar
Men det är inte ofta som föreställningen når upp till den här nivån. Det beror inte bara på att Marina Meinanders och Kirsi Porkkas regi saknar kraft och spelet ställvis är stelt, utan i hög grad också på att Glattauers text tar förutsägbara vägar och blir just det den avser parodiera: en dussinkomedi som skämtar om ”manligt” och ”kvinnligt” enligt de sedvanliga formlerna.
Bäst fungerar andra akten då det uppstår dynamik mellan figurerna och det tänder till mellan trion Runnakko, Lignell och Wigelius.
Överlag är det Nicke Lignell som lyckas tälja fram flest lager hos sin roll. Han är trovärdig på samma gång som han konstfullt driver med rollen. Och slutligen är han faktiskt rätt rörande, denna ynkligt inpyrda man i sina små, immiga glasögon och pappajeans.