När världen inte är vanlig

”Om jag fick önska mig vad jag ville så skulle jag önska att mommo fick vara hemma. Jag vill att världen ska vara vanlig”, säger min 6-åring.

Vi kramar varandra hårt och jag kämpar med orden. Hur förbereder man en 6-åring på att världen inte mera kommer att vara vanlig? Plättarna blir symbolen för det som fanns förr. 6-åringen talar om mommos plättar med frasiga kanter och plättkalas i lekstugan på små vita stolar. En dag när mommo får komma hem på besök steker jag plättar. Vi ska åtminstone äta plättar tillsammans med mommo. Men de smakar inte som förr för det är ju inte mommos plättar.

❞ Vi kramar varandra hårt och jag kämpar med orden. Hur förbereder man en 6-åring på att världen inte mera kommer att vara vanlig?

”Mamma. Det är ju så att mommo inte mera blir bättre?” säger 9-åringen en dag när vi går mot skolan. Han vet svaret, men vill ändå få det bekräftat. På kvällen talar vi om vinterdagen då mommo halkade och föll. De var med och såg vad som hände. ”Beror allt på att hon föll och skadade lårbenet?” frågar de. Jag berättar om sjukdomen som upptäcktes för några år sen och som gör att mommo inte mera blir bra.

”Jag ser mommo på skidor i Lappland och jag ser henne i grönsakslandet i Jolkka. Men på riktigt får jag aldrig mera se henne där”, säger 9-åringen. Tillsammans gråter vi i mörkret och jag håller om hans lilla kropp som darrar. Efteråt talar vi om alla minnen som vi bär inom oss, om himlen och om änglarna.

Varje gång vi träffar mommo samlar vi nya minnen. Vi sjunger Små grodorna och Mors grisar och skrattar så att tårarna rinner. Vi fortsätter med Blott en dag men då måste jag sluta för att tårarna fortfarande rinner. Vi gläds över att hon har det bra i sitt nya hem på Emeliehemmet. Men vi vet att inget är som förr. ”Mommo var speciell. Hon hade alltid en Suffeli nånstans. Kan vi be moffa köpa Suffeli till Emeliehemmet som hon sen kan ge till oss?” ber sonen. Och moffa köper många Suffelistänger. På höstlovet får de Suffeli av mommo, precis som förr. Men ändå är allting annorlunda.

På alla helgons dag tänder jag ljus. Jag tänder för dem som jag bär inom mig, jag tänder för dem som jag fortfarande kan krama om och jag tänder för sorgen som redan är en del av vår vanliga värld.