Våra olika modersmål har räddat oss från trångsynthet.
Bengt Ahlfors, regissör om sitt äktenskap med Ritva Siikala
HBL har inför svenska dagen träffat tre par som reflekterar över vad som händer när olika kulturer och språk möts.
Luciadagen 1965. Lilla Teaterns chef Vivica Bandler ordnar luciafest för hela personalen på sin gård Saaris i Tammela. I sitt välkomsttal hoppas hon att det inte ska uppstå någon språkstrid mellan de finsk- och svenskspråkiga medarbetarna, i så fall får de vänta med den tills bussarna går tillbaka till Helsingfors vid midnatt.
Bandlers assistent Ritva Siikala har spanat in regissören Bengt Ahlfors. Väl framme på gården är de plötsligt i samma rum hela tiden.
– Jag förklarade språkkrig mot honom, sa ”klockan tolv ska vi träffas ute på gården, så slår jag dig”. Jag försökte knuffa honom i snön och han hade huvudvärk. Vi gick till bussen och efter att ha varit ganska vild, knuffats och slagits deklamerade jag Edith Södergrans ”Dagen svalnar mot kvällen, drick värmen ur min hand …” Det var mera än han klarade av.
Numera går kvällen under benämningen ”slaget vid Saaris”, en händelse som de fortfarande firar varje år.
– Jag blev nog intresserad av den här vilda blonda kvinnan från de finska skogarna när hon började citera Södergran. Det var lite av en chock. Det hände någonting.
Han bad om hennes telefonnummer. Det blev början på många nattliga samtal om teater, politik och filosofi. ”Eine kleine Nachtmusik” som de själva kallar dem.
”Inte hemma i språket”
Fortfarande är deras replikskiften ofta snabba och effektiva. De kan ha olika uppfattningar, men de lyssnar, försöker kanske övertyga varandra, men låter också den andra behålla sin egen bild.
Som när Ritva Siikala talar om hur hon kände sig utanför i de finlandssvenska kretsarna i Helsingfors.
– Till en början var det inte alls roligt att gå på finlandssvenska fester. Jag kände mig riktigt som en Kemi- bo från Lappland. Ingen var intresserad av mig. Och jag var inte lika bra på svenska som jag är nu. Jag kände mig inte hemma i språket.
Bengt Ahlfors är tveksam, handlade inte utanförskapet mer om att hon var från landsbygden än att hon var finsk? Ritva Siikala står på sig. Hon kom från ett kulturhem i Kemi och en borgerlig medelklassfamilj precis som Bengt, men hon är rätt övertygad om att hans mamma helst hade velat att han gifte sig med en svensk flicka, även om det aldrig sades rakt ut.
Han protesterar, kanske när hans bror gifte sig med en finska 20 år tidigare, men inte på 1960-talet. Samtidigt säger han att om hon upplevde det så, var det så.
Svenskan öppnade Norden
I dag har de en stor och brokig familj där alla pratar svenska och finska omväxlande, beroende på vilka som är med. De har alltid talat sina egna språk med barnen. Många varnade för att barnen skulle bli förvirrade, men för Bengt var det otänkbart att inte läsa sagor och sjunga visor på svenska för dem, precis som det var omöjligt för Ritva att inte plocka svamp och meta med dem på finska.
– Språk är så mycket mer än ett praktiskt kommunikationsmedel, det är så mycket av dig själv som sitter i det där, säger han.
På många sätt öppnade snöbollskriget 1965 nya världar. Svenskan blev vägen ut i Norden för Ritva Siikala som var mycket aktiv i nordisk teater- och kulturpolitik på 70-talet.
– Jag skulle nog inte ha regisserat på Svenska Teatern om jag inte blivit så stark i svenska och jag skulle inte ha blivit så stark i svenska om jag inte hade levt med den här Ahlfors.
Själv ser Ahlfors deras olika modersmål som räddningen från trångsynthet.
– Det har vidgat mitt liv, mitt synfält. Jag har lite mindre risk att drunkna i ankdammen.